På fredagen var det dags för Skyttekompaniets andra pluton, Bravo Quebec, att återigen lasta in utrustningen i fordonen och bege oss ut till vårt ”Home away from home”, den numera rikskända kullen i Ali Zayi.

TV 4 var som flera andra nyhetsmedia på besök hos oss. De fick följa vår vardag precis som den är.

På vägen stannade vi i öknen för en kort skjutning, för att säkerställa de personliga vapnens funktion – det är en trygghet att veta att skotten – om det värsta skulle inträffa – kommer träffa där man siktar, då de är den enda form av livförsäkring som gäller i Afghanistan… Nytt för denna gång var att vi hade sällskap av ett kamerateam från TV 4 som följde med oss när vi löste den första uppgiften, patrull i en närbelägen by för att visa närvaro och sampatrullera med ANP.

Under fotpatrull i syfte att samverka med byns ledare.

Mediaintresset har ökat markant den senaste tiden, vilket ni säkert har märkt hemma i Sverige. Detta är till största delen positivt för oss. Ibland har det känts som Sveriges insats i Afghanistan har gömts undan i den offentliga debatten, något som man knappast kan säga om den senaste tidens skriverier – på gott och ont. Från sakliga och substantiella artiklar om vårt faktiska arbete, vad vi har uträttat och hur det påverkar afghanernas vardag, till mindre konstruktiva artiklar som när jag till exempel får förklara för min mamma hemma i Sverige att det inte alls hör till vanligheterna att vi sitter och spelar ”IED-bingo” på Alizayis-kullen om kvällarna.

En soldat ur BQ håller post bakåt längs den leriga vägen. En karavan passerar.

Att man som reporter tar vad man kan få i informationsväg och måste förtjäna sitt levebröd har jag förståelse för, men för egen del tycker jag att man som utomstående också får ha förståelse för den humor och jargong som vissa använder som ett verktyg för att kanalisera frustration och andra känslor.

En skyttegrupp ur BQ dokumenterar ett cannabisfält väster om Mazar. Förekomsten av drogtillverkningen är problematisk, då den å ena sidan är böndernas levebröd, men å andra sidan finansierar kriminell verksamhet. Det är pengarna som styr...

November i norra Afghanistan är inte särskilt likt november i Sverige, men det känns absolut att det blivit kallare och det är försvarsmaktens förnämliga vintersovsäck som gäller om nätterna. Det känns nästan oförskämt att sitta och huttra på postpassen efter alla timmar man svurit sig hes över värmen och varit sjöblöt av svett i den stekande solen… Men på dagarna har man ofta goda möjligheter att tina upp sig efter natten, under en fotpatrull när solen ligger på. Det gäller att inte börja slarva med vätskebalansen bara för att det inte är lika varmt ute, då följer Alizayis-huvudvärken som ett brev på posten. Patruller avlöser varandra, plutonerna avlöser varandra och om några veckor är det dags för förbanden att avlösa varandra…

En familj förbereder slakten av en ko inför festhögtid. Halalslakten må förefalla primitiv och grym, men är djupt rotad i religion och tradition – och det var inte många år sedan man slaktade sina djur hemma på gården även i Sverige, istället för att låsa industri ta över grovjobbet... Högtiden innefattar att familjen bjuder på middag, och skinnet skänks till de fattigaste i byn.

Lokalbefolkningen känner också av att temperaturen kryper neråt. De som inte är utan har börjat ha på sig tjocka vinterjackor över ”pjamasen”, d.v.s. de traditionella dräkterna med tillhörande västar. Men många går fortfarande i sina plasttofflor… Jag har sett en (1!) person i gummistövlar under det här halvåret, vilket är ett talade exempel på fattigdomen då fälten kan bli otroligt leriga när regnet har fallit.

Efter ett antal dygn ute så är plutonen på väg in till CNL igen. Det har börjat skymma och solen går ner bakom bergen och bjuder på en vy som nästan ser ut som en kuliss. Jag står uppluckad bak i Patrian och observerar längs vägarna. Efter att ha passerat igenom de fattiga byarna som utvecklingsmässigt befinner sig i någon slags medeltid, med bistra skäggiga män som ger barnen örfilar när de vågar vinka åt oss, kommer vi in i stadsmiljön i Mazar-e Sharif. Här är det kvällsrusning och gulvitmålade högerstyrda toyotor trängs med zaranger på gatorna. Inne i staden är befolkningen inte lika etniskt uppdelad som ute i byarna och stämningen känns kort sagt bättre. Kanske är det det mindre mått av välstånd som ändå finns här, man har butiker och handel och en del ungdomar klär sig i ”västerländskt” snitt, rosa pikétskjortor och läderjeans med nitar. Kanske drömmer de om att leva i ett land där de kan åtnjuta den jämförelsevis enorma personliga frihet vi faktiskt har i väst, men sällan vet om att uppskatta.

På sina ställen i Mazar tronar imponerande palatsliknande villor med beväpnade vakter utanför. Kanske är det resultatet av hårt, strävsamt arbete som lönat sig, kanske är det en gammal krigsherre som roffat åt sig av de omhuldade biståndspengarna… Vi svänger av huvudvägen och framrycker på en mindre väg, det har börjat mörkna och jag har fäst min bildförstärkare på hjälmen. På den här gatan springer barnen och leker. De leker att de skjuter mot våra fordon, skrattar så de kiknar och riktar pekfingrarna som mynningar mot oss. Det känns jävligt sorgligt.
Jag försöker tänka att barn är sig lika överallt, det är samma beteende som dagisbarn hemma i Sverige som börjar leka krig när man passerar ett barnhem under marscher och övningar, men det är rätt tragiskt när man ser det i den här miljön…

För skyttekompaniets personal går verksamheten i samma spår som innan, turerna på kullen varvas med campvakt, QRU, eskorter, diverseuppgifter och leaver. Vi fortsätter att ha prioritet på området väster om Mazar-e Sharif och jobbar där med återuppbyggnad, verksamhet riktad mot de kriminella ligorna och stöd åt afghansk polis och militär. Samma sak varje dag kan tyckas, men man vet aldrig vad som kommer hända härnäst. Det som väntar befolkningen i Alizayis med omnejd är ett brobygge samt uppbyggnad av vägarna. Vägen som nu går in till staden är dålig och farlig, frekvent utsatt för vägbomber och det tar många timmar att ta sig in till staden – vilket kan gälla liv eller död för civila som drabbas av sjukdomar eller helt enkelt behöver ta sig in för att bedriva handel.
En ny snabbare och säkrare väg kan på sikt göra samhällena mindre slutna och sekteristiska och i det långa loppet förenkla freden, åtminstone på den här lilla delen av Afghanistan.

Det har varit en lång mission. Många gånger har det varit fruktansvärt jobbigt.
Vi har förlorat en kamrat som gav sitt liv för insatsen. Jag kände inte Kenneth Wallin personligen, men många på min pluton hade jobbat med honom tidigare, och hans bortgång har tagit hårt.
Alla som jag har pratat med minns honom som en utmärkt soldat, och inte minst, en bra människa. De säger att han verkligen trodde på det han gjorde, att vi kan göra skillnad för befolkningen i det här landet. Det är inspirerande – och förpliktigande.
Att frossa i bitterhet och förtvivlan leder ingenstans, men att hedra minnet och slutföra uppgiften i den anda som vi arbetat i hittills är det enda sättet att hedra vår kamrat.
”Fä dör, fränder dör, men en sak vet jag som aldrig dör – Ordet efter död man”.

Bravo Quebec tog farväl av Kenneth Wallin. Vila i frid.

En kväll på kullen genomförde Bravo Quebec minnesstund för Kenneth då vi var hemma på leave när övriga förbandet genomförde detta. Ljus tändes och en tyst minut hölls i den stilla natten.

Solen går ner bakom Hindukushbergen. I bakgrunden syns en elstolpe i betong, som ett minne av ryssarnas tid i Afghanistan. De står numera förfallna... Utmaningen vi står inför är att få afghanerna att själva ta över ansvaret för sin framtid.

I skrivande stund är det drygt två veckor kvar till hemrotation för Bravo Quebec efter cirka sex månader i insatsområdet. Slutspurten, med andra ord. Nu gäller det att behålla fokus och inte slappna av. Hemma i Sverige väntar, förutom alla ni därhemma, missionsdebriefing med avrustning och avlastningssamtal samt medaljceremoni senare i vinter. Vi längtar hem till er, till I-landsproblem, snökaos och hala vägar till en trots allt tryggare tillvaro, och de sista veckorna kommer för många av oss kännas mycket långa och utdragna. Men det är alltid i slutet på en lång vandring, när man nästan kan se slutmålet i horisonten, som fötterna börjar värka och det blir jobbigt på riktigt. Vi ska göra vårt bästa, och se till att överlämningen till nästkommande förband, FS 20, blir så bra som möjligt så att de kan fortsätta arbetet för fred i Afghanistan.

Martin
Soldat vid BQ
Skyttekompaniet

Dela på Facebook

Solen sänkte sig stilla idag från en blå himmel. Tidigare blev våra flaggor sänkta på halv stång. Vi påmindes om att det var idag som Kenneth Wallin skulle begravas hemma i Sverige. Vi på Camp Northern Lights samlades i kapellet för att också vi minnas en vän och soldat som samtidigt jordfästes i Katarina kyrka.

– Trots 700 mils avstånd mellan oss och begravningen i Stockholm vill vi vara närvarnade för att hedra Kenneth en sista gång, sade Anders Radix som är präst på FS 19.

Vår samling var enkel, många hade kommit. Många fler än de som rymdes i vårt kapell. Ändå var känslan av gemenskap stark. I gudstjänstens enkelhet rymdes det stora. För oss var det viktiga att känna att vi inte glömmer Kenneth utan att vi kommer att bära hans minne med oss in i framtiden.

Psalmsång i gemenskap och värmande ord från vår präst. En stund till eftertanke där vi fick en möjlighet att samla oss, gå tillbaka i det som hänt och tända ett ljus för Kenneth. Så gjorde många av oss som var på plats.

Ljusen brann för Kenneth.

I Gudstjänstens avslutning gav vår präst oss några tänkvärda ord att ta med oss.
– Gå i frid och hedra Kenneths minne genom att göra det som han kom hit för att göra och det som han gav sitt liv för.

Text och foto: PAO

Dela på Facebook

Spett är ett underskattat hjälpmedel vid stridsfordonsunderhåll.

Det var varmt, dammigt och det var ganska länge sedan. När närmare bestämt var det ett par veckor före valet som ett par grabbar ur stridsfordonsplutonen brottades med ett av sina drivband. Luften var fylld av en hel del adrenalin blandat med jäklar anamma och det står nog för något universiellt när det gäller mekaniserade förband. Materielunderhållet är en ständigt pågående process som aldrig tar slut.

Samarbete är A och O för att lyckas. En sådan reparation tar en ordentlig stund i anspråk innan den är färdig.

Stridsfordon 90 eller CV90 som den kallas i Afghanistan är ett mycket bra fordon. Däremot så har den samma egenhet som de flesta stridsfordon. Den kräver ganska mycket underhåll. I detta ligger bland annat att kontinuerligt, varje vecka, gå igenom banden för att se till att allt är på topp.
Denna gång var en bandplatta stukad. Nog skulle den kunna sitta kvar några mil ännu när skadan upptäcktes men när hade bandet då tänkt sluta fungera. Ett sådant scenario, att lägga sig i händerna på ödet på grund av bekvämlighet finns inte på kartan. Sagt och gjort. Plattan skulle bytas även om det skulle ske när värmen var som värst.

Den skadade plattan blev utbytt och en ny kom på plats.

Verktygslådor, spett, kamratskap och ett par timmars arbete så rullade vagnen igen. Nu med ny platta och dessutom med ett par nöjda soldater som konstaterade att nu skulle det nog rulla väl ett tag till. Vad som orsakade skadan? Det var inte känt och inte lär vi få reda på det heller. Det är en av många saker som bara händer under en mission.

Text och foto: PAO

Dela på Facebook

Första pluton, AQ, är en del av skyttekompaniet som sina systerplutoner löser uppgifter inom Sveriges ansvarsområde i norra Afghanistan. Våra uppgifter skiljer sig inte mycket och finns att läsa om i andra texter på denna blogg. Åka till höjden i Ali Zayi, där vi aldrig vet vad som väntar. Vakta campen, där vi oftast vet vad som väntar. Mellan dessa huvuduppgifter finns det givetvis många andra små uppgifter som ska lösas. Tempot är därför högre än vad det kan låta i den här texten och vi har därför precis kommit tillbaka från en välförtjänt ledighet i den svenska sensommaren (läs hösten).

Vattenleverans till höjden.

Arbetet hittills har just präglats av insatser omkring höjden i Ali Zayi. Detta har visat sig varit ett viktigt projekt, om inte alltid så roligt att i ändlösa postpass kontrollera rörelser omkring vår förläggning. Det är nog ingen längre som vet hur många gånger de tagit på sig sin utrustning, kontrollerat vapen och tillhörigheter, göra ett litet hopp för att få utrustningen att sitta på rätt ställe och satt det ena benet framför det andra och gått ut till ett av värnen och byta av. Utvecklingen på den framskjutna basen har däremot gjort livet lättare. Från att första gången vi kom dit ha sovit på det sätt som verkade bäst just då, liggunderlag med hjälmen som huvudkudde eller att krypa ihop som en katt uppe på ett av fordonstaken, till att idag sova på medtagna sängar under ett nät som ger oss skugga. Att temperaturen sjunkit från runt 50grader till 35 om dagarna är inget som stör oss heller.

Mycket rutin
Arbetet i detta område syftar till att öka vår närvaro och därigenom förbättra säkerheten. Detta kräver jobb dygnet runt och patruller genomförs såväl i fullt dagsljus som i totalt mörker. Sömnen blir i högsta grad varierande, jag skrev ett dygn ner mina larmtider; 02.30, 06.05, 11.47, 15.50, 22.40 och 03.40. Så antalet timmar att sova uppgår säkert till mellan fyra och åtta på ett dygn. Oftast är de uppdelade i flertalet småpass. Så om era bekanta inte ringer upp direkt den dagen vi kommer tillbaka så kan detta vara en anledning.

Med känsla för läget
Patrullernas syften varierar i hög grad och intensitet. För några veckor sedan var det Eid, slutdagarna för fastan, då grannar bjuder varandra på mat och te. Så också våra grannar. Detta blev en trevlig och avslappnad patrull där vi åt och drack i en liten lund.

Lokal mat.

Några dagar tidigare hade en annan patrull slutat med strid och ett trasigt fordon. Så att kunna ändra sin egen beredskap med känsla för ”läget” är en nödvändighet som vi lär oss efterhand vi arbetar i området.

Vi hann också genomföra val, både för demokratin i det här landet och hemma i Sverige. Afghanistanfrågan var en av många valfrågor i år och ska snart röstas om i riksdagen. Vi följer givetvis utvecklingen med spänning och oro härifrån. Att börja ta hem folk redan 2011, för att vara klara 2013, känns för mig orimligt. Varje dag gör vi insatser för befolkningen och för att utveckla de lokala säkerhetsförmågorna, men det är en lång, lång väg kvar för att de ska kunna arbeta självständigt. Framförallt polisen har stora problem med korruption och tilliten från folket till polisen måste öka. Att ta hem oss så snart skulle inte alls hjälpa den utveckling som påbörjats i vårt område. Snarare skulle de människor som hjälpt till med utvecklingen, skolor och säkerhet få stora problem. Hoten, kidnappningarna och morden skulle med all sannolikhet vara ännu vanligare än vad de redan är idag. Så för mig som soldat här bland den lokala befolkningen finns det bara ett alternativ, stanna kvar och hjälpa till!

Text: David 2110

Dela på Facebook

Vid ett par tillfällen under valarbetet, då PRT MeS stöttade den afghanska armén (ANA) som i sin tur stöttade polisen (ANP) så var stridsfordonsplutonen tvungen att korsa odlad mark i syfte att understödja ANA och ANP som var i strid längre fram. När läget nu tillåter så gör vi vad vi kan för att ta kontakt med de vars egendom och inkomster har påverkats direkt av vårt agerande för att vid behov kunna kompensera dessa.

Jordbruksrådgivaren Bob kontrollerar vilket skada som gjorts på bomullsskörden.

I veckan så har stridsfordonsplutonen varit ute för att dokumentera skadorna tillsammans med en samverkansofficer från enheten för civil-militär samverkan och jordbruksrådgivaren Bob från United States Department of Agriculture på de odlade fält som korsats under valhelgen. Bobs mångåriga expertis när det gäller jordbruk är en ovärderlig resurs när det kommer till att bedöma hur omfattande skadorna är samt diskutera olika typer av kompensation. Han arbetar även med ett flertal utvecklingsprojekt för jordbrukare inom PRT MeS område och han letar ständigt efter nya områden där hans kunskaper kan komma till nytta.

Vi framryckte till bomullsfälten och lämnade fordonen utanför den här gången innan gick ut över fälten för att prata med de personer som arbetade där. De verkade lika förvånade som glada över att vi kom för att kontrollera skadorna. De flesta av bomullsplockarna var kvinnor och barn, men en man visade sig vara tillsynsman på plats och han förklarade att ägaren till fältet bodde i en annan provins och de var alla anställda av honom. Tillsammans med Bob följde de stridsfordonens spår och kunde lantbrukare emellan konstatera att ingen större skada var skedd; den mesta av bomullen skulle gå att skörda ändå och inga av de omfattande bevattningsdikena var skadade som tur var. Bob skrev ner några beräkningar av skadornas värde och tog bilder av spåren på plats innan vi begav oss mot nästa bomullsfält.

Peter/DQ

Dela på Facebook

Mike Lima är anropssignalen på den bärgningsbandvagn 90 som finns på vårt Provincial Reconstruction Team, PRT. Bärgningsbandvagnen eller bgbv90 som förkortningen lyder ingår i skyttekompaniet vid stridsfordonsplutonen, Delta Quebec. Hittills har det inte funnits behov av så mycket bärgningstjänst utan mer fokus har legat på patrulleringar och operationer. Det varma vädret med lite nederbörd bidrar till stor del.

Desto mer bärgningar skedde under missionsutbildningen på Livgardet, utanför Stockholm. Denna period med snö och lera var en utmaning för de besättningar som utbildade sig till förare och vagnchefer på de pansarterrängbilar (Patria) som vi har här nere.

Vi som ingår i bärgaren är fyra till antalet med befattningarna vagnschef, skytt och två förare/bärgningsmän.

Nu krävdes mer fältarbeten och kreativa lösningar kombinerat med råstyrka, spett och spade.

För några dagar sedan så var svenska och finska enheter på en patrull väster om Mazar-e-Sharif då en av förbandets patrior körde fast inne i en by. Efter några timmars försök till självbärgning så fattades beslutet att skicka ut Mike Lima för att bistå. Vid detta laget bedrev vi återhämtning inne på CNL efter några långa nätter ute på patrull.

Vi åkte ut med en beredskapsstyrka från CNL till byn och anlände på kvällen, då hade patrian suttit fast i cirka fem timmar. Väl på plats gjorde vi en noggrann rekognosering av området och kunde konstatera att detta skulle ta tid! Anledningen var främst att det var väldigt trångt kring den fastkörda vagnen. Hade samma fastkörning skett på en väg intill en åker så hade vi löst bärgningen på två timmar. Nu krävdes mer fältarbeten och kreativa lösningar kombinerat med råstyrka, spett och spade.

Hade samma fastkörning skett på en väg intill en åker så hade vi löst bärgningen på två timmar.

Efter omkring sex timmar så konstaterade vi att underlaget var av för poröst för att kunna ge någon stadga. Vi begärde mer hårdfast virke av typen lastpall från CNL. Klockan var fyra på morgonen och vi tog en välbehövlig vila intill dess att transporten från CNL skulle anlända.

Cirka fyra timmar senare hade en lastbil anlänt med dessa lastpallar. Med förnyade krafter fortsatte vi bärgningen och sex timmar senare så stod Patrian på fast mark igen. Dock så är ingenting över förrän alla är på campen och utrustningen vårdad och klar för nästa patrull. För att göra en lång historia kort så anlände vi till CNL igen omkring 23 timmar efter att vi lämnat campen dagen innan.

Desto fler bärgningar fick vi genomföra under missionsutbildningen på Livgardet, utanför Stockholm. Den perioden med snö och lera var verkligen en utmaning för de som utbildade sig till förare.

Den bärgningen vi genomförde innebar en hel del fältarbeten vilket orsakade skador på vägar och bevattningsdiken i byn. Medvetna om detta så skickades personal från CNL ut till byn med samverkansofficerare och informationsenheter i syfte att säkerställa att lokalbefolkningen är medvetna om vilka skador som byn åsamkats samt att PRT:t skulle kompensera detta. Att inte göra på detta sätt skulle med stor sannolikhet leda till en mer negativ syn gentemot ISAF i byn och det vill vi med alla medel undvika.

Denna episod ger en kort inblick i verksamheten på bärgningsbandvagnen i Afghanistan.

ML/Henrik

Dela på Facebook

Patrull, oförtröttligt och ihärdigt. Vinden blåser knappast i håret när hjälmen är på. Skyddsglasögon och sjal täcker ögon, mun och näsa för att slippa allt damm.

När jag blev tillfrågad av plutonchefen på DQ om jag ville följa med plutonen ut på en patrull väster om Mazar-e-Sharif blev jag överraskad och väldigt glad. Min egen tjänst innebär mycket sittande på kontoret framför datorn eller med näsan i en hög med papper; det är inte ofta man får möjligheten att åka ut och se det land som vi befinner oss i och som vi försöker att stötta med vår närvaro. Jag har åkt otaliga gånger till den tyska campen, men den ligger ju österut, i helt fel riktning i förhållande till där det mesta av vår verksamhet bedrivs.

Förövning på CNL. Tur att man är kort och inte lider av klaustrofobi!

Innan jag fick följa med ut gick jag den obligatoriska utbildningen i hur man tar sig ur ett stridsfordon – jag är glad att jag är liten, inte ens 160 cm lång, och att jag inte lider av klaustrofobi! Efter denna genomgång bar det så iväg västerut. Solen sken (som alltid här nere) och jag önskar att jag kunde skriva att vinden blåste i håret, men det var hjälm på och skyddsglasögon och sjal för mun och näsa för att slippa allt damm.

Vår uppgift var att samverka med polisen på olika platser, vilket vi gjorde, med en mellanlandning på säker plats för att avnjuta nudlar eller grönpåse. Några i gruppen provade på den tyska versionen av grönpåse, med blandade resultat. Raviolin var tydligen helt okej, men den vakuumförpackade würsten gavs till hundvalpen som modigt vaktade oss under kvällen. Efter några timmars patrull i området slog vi nattläger och upprättade postlista. Jag hann få en timmes sömn innan det var min tur, men jag väcktes inte av den avgående posten som är brukligt utan av att något tassade över tältgolvet väldigt nära mig. Jag hoppade upp, trodde det var en råtta eller något ännu värre, men det visade sig vara en afghansk igelkott! Med öron och svans! Denna igelkott blev nattens samtalsämne.

Natthimlen över Afghanistan är fantastisk. Eftersom det saknas gatubelysning eller överhuvudtaget någon belysning från byarna är stjärnhimlen oerhört tydlig. Man ser Vintergatan som ett bälte över himlen och efter lite letande hittade vi både Cassiopeia och Karlavagnen. Och det var knäpptyst. …förutom hundpacken i de olika byarna som satte igång att skälla utan förvarning och sedan höll på oavbrutet i en kvart, för att sedan tystna tvärt.

Frukosten åts i soluppgången i närheten av den plats där vi skulle genomföra kontroll av passerande fordon. Kontrollen gick bra, vi möttes av traktorer, Toyota Corolla, Zaranger (motorcyklar med flak bak), cyklar, och pojkar med stora flockar getter. Sedan åkte vi vidare, in i en by. Jag är oerhört imponerad av fordonsföraren och vagnchefen som lyckas styra ett 28-tonsfordon genom de smala sandvägarna i byarna utan en enda skråma vare sig på fordonet eller på murarna som står dikt an mot vägen.

Strax efter lunchtid återvände vi till Camp Northern Lights, och det var en väldigt glad och imponerad, med trött och dammig, LEGAD som steg ur stridsfordonet. Ett stort tack till DQ, och särskilt FD, för att jag fick följa med er ut – ni gör ett fantastiskt arbete!

Ebba/LEGAD

Dela på Facebook

Strax efter 20.00, lokal tid, skadades en svensk soldat i området cirka 40 kilometer väster om Mazar-e-Sharif. Soldaten, en förare av stridsfordon 90, skadades när fordonet som han framförde körde på en hemmagjord bomb. I anslutning till detta utsattes patrullen för beskjutning med finkalibriga vapen. Klockan 21.00 hade denna beskjutning upphört.

Läs återstoden av meddelandet på Försvarsmaktens hemsida under följande länk!

Följ också utvecklingen tidigare under fredagen på Försvarsmaktens hemsida med följande rubrik och länk:

”Spänt läge inför det Afghanska parlamentsvalet”

Dela på Facebook

Under fotpatrull i Ali Zayis delar skyttegruppen ut ISAF News.

För snart tre månader sedan gick FS19:s skyttekompani Quebec Lima in i Ali Zayis, väster om Mazar-e Sharif, ett av regionens värsta problemområden. Sedan dess har
ISAF haft närvaro i området 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Patruller genom de olika byarna har genomförts dagligen, i dagsljus såväl som nattetid. Samverkansmöten med nyckelpersoner i samhället har ägt rum vid ett flertal tillfällen. Riktade operationer mot kriminella har resulterat i flertalet gripanden. Jämfört med förra året har antalet incidenter minskat med nästan två tredjedelar. Förbandets kraftsamling i den geografiska regionen har lett till resultat.

En soldat ur Bravo Quebec återhämtar i sin mozziedome.

Jag sitter innesluten i pansarterrängbilens skytteutrymme sedan nästan tre och en halv timme, men jag kan, bara av vagnens lutning och de ymniga dammoln som pustar in genom utkiksluckorna, räkna ut att vi har nått resans mål, Rysskullen i Ali Zayis. ”Säker vagn, avsittning!” kommenderar vagnchefen och vi, sex man plus en lokalanställd tolk, lastar ur fordonet och påbörjar upprättandet av plutonens bas de kommande fem dygnen. Plutonen som vi löser av är det nya tillskottet till kompaniet, en finsk skyttepluton. De ser smått slitna men glada ut över att deras ”pass” på kullen är slut för den här gången. Vi börjar sätta upp kamouflagenät, lasta ur hundratals liter frysta vattenflaskor och göra i ordning våra personliga sovplatser.

För den som är intill leda trött på grönpåsar gäller det att skapa alternativ.

Vissa väljer att sova på liggunderlag i myggnät, vissa sover på hopfällbara sängar. Själv föredrar jag den tidigarenämnda varianten, då jag fortfarande minns en av de första nätterna på kullen, när en afghansk polisman blev stucken av en skorpion… Någon som vi tack och lov inte har behövt uppleva hittills.

Vi har blivit uppdaterade om vilken verksamhet som bedrivits innan vi anlände. Den finska plutonen har natten innan, i samarbete med ANP (Afghan National Police) och NDS (Afghanska säkerhetstjänsten) genomfört en arrestoperation mot bombtillverkare i en närbelägen by. Under gripandet fann man utrustning och material för att framställa IED:er, d.v.s. hemmagjorda bomber, vilka är ett av de största hoten mot såväl ISAF-personal som afghansk säkerhetspersonal, och inte minst lokalbefolkningen. Tidigare har vi fått in uppgifter som säger att byborna själva har börjat säga ifrån när de kriminella lägger ut bomber utanför deras byar och bostäder, vilket är ett mycket positivt tecken på att insurgenternas makt över befolkningen undergrävs markant i och med vår närvaro.

Barnen är ofta nyfikna på vad det är soldaterna håller på med.

Ett annat gott tecken är att lokalbefolkningen i större utsträckning har börjat komma till oss och polisen med sina problem istället för att ta lagen i egna händer. Redan i ett tidigt skede av operationen kom en man till oss och berättade att hans son hade blivit misshandlad av en lokal kriminell. När vi började utreda saken visade det sig att barnmisshandlaren var efterlyst sedan tidigare för attacker mot bl.a. svensk personal och hemmahörandes i området.

Ännu en fotpatrull utgår från Rysshöjden

Efter planering, spaning och underättelseverksamhet har vi nu fått en tydlig bild av vem han är, och framfört ett tydligt meddelande till honom via hans bekantskapskrets: Han ska upphöra med sin kriminella verksamhet, och kommer att gripas så fort vi ser honom.

Under dagarna som skyttekompaniets andra pluton, Bravo Quebec, var närvarande i området genomförde vi flera patruller och spaningsuppdrag varje dygn, dagtid och nattetid. De kriminella ska veta att vi kan dyka upp varsomhelst, närsomhelst. De ska veta att om de går in i en by för att bedriva olaglig verksamhet kan vi plötsligt stå där på huvudgatan när det ljusnar och stanna motorcyklar och visitera misstänkta personer. De ska inte kunna känna sig trygga i att bedriva våld och hot om våld mot befolkningen, som precis som alla andra människor bara vill leva sitt liv ifred utan att få sina barn kidnappade, sin mat ”konfiskerad” av ett rövarband eller behöva löpa risk att köra över en hemmagjord bomb med sin gamla traktor på väg till fältet.

Det kan tyvärr damma ganska omfattande när vi åker igenom byarna.

Vid ett flertal tillfällen har personer i dessa kriminella kretsar vaknat på morgonen, gått utanför dörren och mötts av Bravo Quebec, som spanat mot dem under natten, för att framföra meddelandet: Vi vet vilka ni är, vi vet vad ni gör och ni gör bäst i att sluta med det.

Och det har gett resultat. Antalet attacker har minskat drastiskt, barnen kan gå i skola igen och på längre sikt kanske hjälporganisationer har möjlighet att verka i området.

En grupp flickor står längs med vägen när vi går förbi med fordonen rullandes bakom.

Det ska erkännas – för mig som enskild soldat kan det visserligen kännas aningen långrandigt att sitta på långa postpass och titta ut över den nu intill leda bekanta omgivningen natt efter natt, men när man faktiskt sätter sig ner och ser det vi har uträttat hittills känns det verkligen som att vi gör någonting. De kriminella kan inte längre röra sig fritt i området, kräva tionde (olaglig skatteindrivning) av bönderna eller bedriva sin verksamhet i samma utsträckning som förut.

Befolkningen säger att de är glada att vi är där, men samtidigt oroliga, då de vet att om vi bara lägger ner och åker hem kommer de utsättas för kraftfulla repressalier från de kriminella gäng som de tagit avstånd ifrån genom att samarbeta med oss. Det är nödvändigt med en stabil utveckling, och att vi kan lämna över områdesansvaret helt till afghansk polis med tillräcklig utrustning och utbildning för att kunna bibehålla den positiva utveckling som arbetet har resulterat i.

Vaktposter står utmed vägen under en fotpatrull.

Således kan situationen i området Qubec Lima verkar i jämföras med den i hela Afghanistan på nationell nivå, man har gått in och bestämt sig för att göra skillnad, kommit en bra bit på vägen och på längre sikt måste man på ett omdömesgillt sätt kunna lämna över ansvaret till det afghanska folket själva. Det är ett långt och komplicerat projekt som inte görs över en enda mission, utan måste fortgå över en längre tidsperiod.

Jag vet inte om det är på grund av värmen, eller att dygnsrytmen rubbas av att vara ute på nattpatruller och sitta post på småtimmarna, eller att man ständigt har något att göra – men tiden går väldigt fort när man är ute ”i fält”. Fem dagar smälter liksom samman och blir på något sätt till en enda arbetsdag. Det känns bra att vara ute – det är här hjälp med säkerhetsarbete behövs, det är det här svenska folket betalar skattepengar för att vi ska göra, och det är det här vi har övat inför.

Nyvaken, men förberedd och klar inför nattpatrull.

Nog för att det knappast är stridsförfarande med ”ansatsvis framåt” någotsånär så ofta som under missionsutbildningen på livgardet, men det känns att utbildningen och övningen sitter där den ska, i ryggmärgen. Dock så är det till största delen mer kvarterspolismässigt arbete vi bedriver, d.v.s. att visa närvaro, utstråla trygghet för de hederliga afghaner som vill leva i fred och säkerhet samt avskräcka insurgenterna från att verka i området. Gruppchefer pratar via tolken med bönder och hantverkare om vad som händer i grannskapet, om banditer rör sig där och om skolorna är öppna. Lite här och var ser man att biståndspengarna kommer till användning, med skolbyggnader och glada barn som traskar hemåt i klungor med skolböckerna under armen. Å andra sidan ser man också resultatet av fundamentalisternas inflytande när man ser skyltarna utanför skolan, t.ex. ”Girls school – A development project from the people of Japan”, där biståndsgivarna stolt visar upp vad man åstadkommit. Dessvärre så ser man bara pojkar med religiösa huvudbonader som kommer ut ur byggnaden… Och när vi frågar människor i närheten berättar de att det inte finns någon flickskola i närheten. Visst har skolan byggts, och visst bedrivs undervisning där, men hela syftet med just det projektet, att ge flickor tillgång till utbildning, är misslyckat. Det är sådana här exempel som i alla fall gör mig skeptisk till att alltför hastigt avveckla militär närvaro och enbart satsa på civilt bistånd, då den afghanska rättsapparaten har inte utbildning och resurser än att kunna säkerställa ordningen.

Byte av punkterade däck vid en polisstation. Övriga i konvojen står skydd runt platsen.

Under dessa dagar hann alltså Bravo Quebec med en hel del. Spaning, samverkanspatruller i byarna, nattpatruller i syfte att störa lokala kriminella samt medverka i en operation där andra enheter ur både kompaniet och kontingenten också medverkade. Den senare blev en lång, momentrik kväll och under nattens postpass kändes ögonlocken tyngre än vanligt… Men med en kopp snabbkaffe och en snus under läppen kan man uträtta underverk. Morgonen därpå var det dags att bli avlösta av en annan pluton och bege sig hemåt till CNL för återhämtning, vård och underhåll av fordonen som hade fått ta en del törnar under veckan som gått. Då två fordon hade punktering fick Foxtrot Bravo, tillsammans med andra enheter framrycka i förväg för att byta däck. De andra två grupperna, Echo och Golf, kvarstannade för att vänta in den avlösande plutonen. När vi kommit fram till CNL fick vi höra att de som skulle lösa av plutonen hade drabbats av förseningar, så de andra grupperna fick en ”extra natt” i terrängen. Så är det i missionen, ibland får man jobba över med råge och ibland får man tid till att ta på sig shorts, lufta fötterna och slå sig ner för att skriva blogginlägg med en kopp nybryggt kaffe. Och man gör bäst i att försöka njuta av försprånget, nästa gång är det man själv som står där med Svarte Petter…

Varma hälsningar till alla er anhöriga därhemma! Det märks att soldaterna börjar längta hem till alla nära och kära, och säkerligen vice versa. Men som sagt, tiden går fort när man har roligt och snart står vi därhemma i farstun igen, gissningsvis något mer solbrända än er som gått hemma i höstrusket!

Text och foto: Martin, soldat på BQ,
Skyttekompaniet FS19

Dela på Facebook

Det var verkligen en dag med drag. Kanske har skyttekompaniet en lite ovanlig inställning till avkoppling.

Lördagen den 21 augusti hade skyttekompaniet en annorlunda dag. En ”wellfaredag” minsann. Syftet var att komma ifrån tjänsten för en stund och för att lära känna varandra bättre vilket slutade med en väldigt uppskattad dag med lekar, tävlingar, god mat och trevligt sällskap.

Lagen planerade sin insats noga. Den här kategorin soldater har både laganda och tävlingsinstinkt.

Dagen började med att alla fick en välförtjänt sovmorgon. Inte till klockan ett på eftermiddagen precis men det var då det hela drog igång. Tävlingsledningen gick igenom reglerna för dagens uppdrag som de olika tävlingsgrupperna skulle lösa. Lagen var blandade med personer från alla plutoner, inklusive vår nytillkomna finländska pluton. Uppdragen var allt från att dra en pansarterrängbil en viss sträcka till att leta efter getter på campen. Vid varje uppdrag fick grupperna olika poäng som i slutändan gav ett vinnande lag. Kreativiteten hos lagen var stor och fuskfaktorn enormt hög. Men precis som man alltid säger var det viktiga att vi hade roligt vilket vi verkligen hade.

En del uppgifter hade ordentliga svårigheter att reda ut.

Efter många skratt och stark tävlingsinställning hos samtliga var det dags för en festmåltid som kockarna ordnat för oss. Kött, pommes frites och bearnesås är precis vad alla soldater vill ha så det blev inga sura miner direkt när maten stod på bordet. En avslutning med glass gjorde självklart middagen än bättre.

Efter en trevlig middag med prisutdelning samlades alla i mässen för mingel och filmvisning. Filmerna som visades var inspelade av tredje och fjärde pluton. De bjöd på mycket skratt.

Lisa
Skyttekompaniet

Dela på Facebook