Samverkan vid ett lokalt sjukhus.

Mer än hälften av vår tid i Afghanistan har passerat och det känns som vi har upplevt så mycket saker här att det är svårt att förstå att dygnet bara har 24 timmar. Under den tid vi varit operativa i vårt område, provinsen Sar-e Pul, har vi fått uppleva allt från att se hur en sandstorm närmar sig över slätten till att bli tvungna att byta däck i bergen, på 3500 meters höjd över havet. Denna stora variation av både vacker natur och uppgifter gör att tiden går fort och det är lättare att bibehålla fokus.

På väg upp mot 3500 m.ö.h, och till och med här får man ibland möte med lokala bybor.

Huvuduppgiften för ett Military Observation Team (MOT) är att, precis som det hörs på namnet, vara ute i distrikten och inhämta information, främst rörande det aktuella säkerhetsläget. En stor del av verksamheten genomförs även tillsammans med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Detta, till exempel, i form av gemensamma patruller.

Även om arbetsmetoderna har förändrats under årens lopp handlar det fortfarande i huvudsak om interaktion med människor. Eller som ”finnarna” skrev om tidigare här på bloggen, möten med olika personer, både officiella och ”vanliga” människor.

I bas för natten på 2000 m.ö.h.

Att ha ett finskt MOT på PO:t har varit väldigt bra. För även om vi egentligen är ganska lika till sättet och hur vi resonerar har det tillfört en välbehövlig variation i det dagliga arbetet. Vi har haft förmånen att jobba ganska mycket tillsammans med dem och det känns alltid bra när de är med, speciellt när det börjar hetta till.
Och sedan är det förstås detaljen med finnarna och deras bastu, det låter kanske konstigt att bada bastu i Afghanistan men det är faktiskt riktigt avkopplande och ett perfekt ställe att föra våra intellektuella samtal.

På väg ner från bergen.

En vanlig dag för MOT I innebär oftast någon form av patrull, antingen SRP (Short Range Patrol) vilket innebär att vi efter dagens/kvällens patrull återvänder till PO:t för att sova, eller LRP (Long Range Patrol) som oftast innebär att vi spenderar natten under bar himmel.

Två dagar med Indianerna
Tidigt på morgonen lämnade vi PO:t och styrde mot patrullens mål, att kontrollera farbarheten genom delar av våra södra distrikt samt genomföra ett par möten. Patrullen var planerad att pågå i två dygn men det gäller att vara beredd på att vara ute längre än så. Både väderlek och vägförhållanden är oförutsägbara.

Efter ett flertal timmar på dammiga och smala vägar så började stigningen upp mot bergen. Om det hade upplevts som smalt tidigare så var det inget mot de passager som vi nu passerade. Att köra på skrå på en minimal väg med stup på hundratals meter på ena sidan är en intressant upplevelse.

Efter avslutat uppdrag spenderades natten ute i bergen under bar himmel på 2.000 m höjd. Dagen efter började med en tidig morgon för transport tillbaka till PO:t i Sar-e Pul.

Eftersom vi ofta är långt ifrån civilisationen är det viktigt att alla behärskar den sjukvårdsmateriel vi har med oss.

Väl tillbaka på PO:t så påbörjas efterarbetet, vilket bland annat innebär vård av fordon och vapen, rapportskrivning och uppfyllning av den förbrukade materielen i fordonen, vi måste alltid med kort varsel vara beredda att åka ut.  Efter avslutat efterarbete påbörjas planering inför nästa patrull, men även återhämtning och övningar hinner vi med.

Text och foto: MOT INDIA

Första pluton, AQ, är en del av skyttekompaniet som sina systerplutoner löser uppgifter inom Sveriges ansvarsområde i norra Afghanistan. Våra uppgifter skiljer sig inte mycket och finns att läsa om i andra texter på denna blogg. Åka till höjden i Ali Zayi, där vi aldrig vet vad som väntar. Vakta campen, där vi oftast vet vad som väntar. Mellan dessa huvuduppgifter finns det givetvis många andra små uppgifter som ska lösas. Tempot är därför högre än vad det kan låta i den här texten och vi har därför precis kommit tillbaka från en välförtjänt ledighet i den svenska sensommaren (läs hösten).

Vattenleverans till höjden.

Arbetet hittills har just präglats av insatser omkring höjden i Ali Zayi. Detta har visat sig varit ett viktigt projekt, om inte alltid så roligt att i ändlösa postpass kontrollera rörelser omkring vår förläggning. Det är nog ingen längre som vet hur många gånger de tagit på sig sin utrustning, kontrollerat vapen och tillhörigheter, göra ett litet hopp för att få utrustningen att sitta på rätt ställe och satt det ena benet framför det andra och gått ut till ett av värnen och byta av. Utvecklingen på den framskjutna basen har däremot gjort livet lättare. Från att första gången vi kom dit ha sovit på det sätt som verkade bäst just då, liggunderlag med hjälmen som huvudkudde eller att krypa ihop som en katt uppe på ett av fordonstaken, till att idag sova på medtagna sängar under ett nät som ger oss skugga. Att temperaturen sjunkit från runt 50grader till 35 om dagarna är inget som stör oss heller.

Mycket rutin
Arbetet i detta område syftar till att öka vår närvaro och därigenom förbättra säkerheten. Detta kräver jobb dygnet runt och patruller genomförs såväl i fullt dagsljus som i totalt mörker. Sömnen blir i högsta grad varierande, jag skrev ett dygn ner mina larmtider; 02.30, 06.05, 11.47, 15.50, 22.40 och 03.40. Så antalet timmar att sova uppgår säkert till mellan fyra och åtta på ett dygn. Oftast är de uppdelade i flertalet småpass. Så om era bekanta inte ringer upp direkt den dagen vi kommer tillbaka så kan detta vara en anledning.

Med känsla för läget
Patrullernas syften varierar i hög grad och intensitet. För några veckor sedan var det Eid, slutdagarna för fastan, då grannar bjuder varandra på mat och te. Så också våra grannar. Detta blev en trevlig och avslappnad patrull där vi åt och drack i en liten lund.

Lokal mat.

Några dagar tidigare hade en annan patrull slutat med strid och ett trasigt fordon. Så att kunna ändra sin egen beredskap med känsla för ”läget” är en nödvändighet som vi lär oss efterhand vi arbetar i området.

Vi hann också genomföra val, både för demokratin i det här landet och hemma i Sverige. Afghanistanfrågan var en av många valfrågor i år och ska snart röstas om i riksdagen. Vi följer givetvis utvecklingen med spänning och oro härifrån. Att börja ta hem folk redan 2011, för att vara klara 2013, känns för mig orimligt. Varje dag gör vi insatser för befolkningen och för att utveckla de lokala säkerhetsförmågorna, men det är en lång, lång väg kvar för att de ska kunna arbeta självständigt. Framförallt polisen har stora problem med korruption och tilliten från folket till polisen måste öka. Att ta hem oss så snart skulle inte alls hjälpa den utveckling som påbörjats i vårt område. Snarare skulle de människor som hjälpt till med utvecklingen, skolor och säkerhet få stora problem. Hoten, kidnappningarna och morden skulle med all sannolikhet vara ännu vanligare än vad de redan är idag. Så för mig som soldat här bland den lokala befolkningen finns det bara ett alternativ, stanna kvar och hjälpa till!

Text: David 2110

Den patrull som vid halv tvåtiden lokal tid blev beskjuten när den genomförde ett uppdrag cirka 40 km väster om Mazar-e-Sharif, har under eftermiddagen genomsökt det bebyggda område från vilket beskjutningen kom. Operationen understöddes av flyg som fanns berett i luften.

Läs återstoden av meddelandet på Försvarsmaktens hemsida under följande länk!

En svensk patrull som genomförde uppgifter till fots blev vid halv tvåtiden i dag, lokal tid, beskjutna i området 40 km väster om Mazar-e-Sharif. Flygunderstöd kallades rutinmässigt in och strax efter klockan 14.00 fanns de på plats över området.

Fram till klockan 15.15 har ingen egen personal skadats.

Verksamheten pågår och ytterligare information lämnas när läget så medger.

Detta meddelande är en kopia av information från Försvarsmaktens hemsida.

Patrull under sommaren 2010 i byn Ali Zayi. En av de byar som är en del av sommarens verksamhet vid FS 19. Utöver denna by finns några andra områden som också de funnits i centrum för den svenska kontingentens verksamhet. Bland annat området väster om staden Sar-e Pul.

Svenska Dagbladet har idag, den 7 oktober, en artikel med rubriken ”Kriget mot svenska styrkan trappas upp”. Som anhörig kan det då kännas så att läget på något sätt förändrats hos oss på FS 19 och att det nu blivit farligare att jobba vid FS 19. Förbandets bedömning är att inget i grunden förändrats sedan vi kom till Afghanistan. När vi anlände till landet fanns en betydande risknivå och den finns fortfarande kvar. Däremot bedömer vi inte att säkerhetsläget totalt sett i våra fyra provinser försämrats. I stället upplever vi att de större operationer vi genomför leder till ett förbättrat säkerhetsläge i viktiga delar av vårt område.

Överste Gustaf Fahl är chef för FS 19.

– Soldaterna har visat sig oerhört duktiga, säger chefen för FS 19 överste Gustaf Fahl. Under sommaren har vi hanterat många svåra situationer och jag känner mig övertygad om vi ska kunna hantera dem på samma professionella sätt också under vår resterande tid i Afghanistan. Vi får dock inte tro att vår verksamhet är ofarlig. Hoten finns närvarande i vår närhet hela tiden. Men jag har full förtroende för våra soldater och jag känner mig stolt över att vara chef för denna extremt duktiga trupp.

Artikeln i Svenska Dagbladet har tillkommit på initiativ från tidningen som kontaktat FS 19, intervjuat chefen och fått uppgifter från honom för sin publicering. Med anledning av denna artikel har en rad andra medier följt SvD och bevakar ämnet som handlar om den gångna sommaren i FS 19:s ansvarsområde.

Avslutningsvis gör förbandet bedömningen att när hösten och vintern kommer så kommer också antalet stridskontakter att gå ner. Det visar erfarenheterna från tidigare år. Men som tidigare sagts så innebär det att vi hela tiden måste vara på vår vakt mot denna för Afghanistans befolkning så nedbrytande verksamhet.

För att du som är anhörig ska få tillgång till den första historien så länkar vi på bloggen den artikeln till oss. Du kan läsa den under följande länk.

Wilhelm Guldbrand
PAO

Försvarsmakten har rapporterat om två strider där egna förband tillhörande Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif (PRT MeS) varit i strid under den gångna onsdagen.

Läs återstoden av rapporteringen på Försvarsmaktens hemsida under följande länk!

Bandet i aktion. Sheberghan & Roses gav publiken allt.

Uppskattningen kändes verkligen i luften när fältartisterna äntligen kom till den svensk- finska Afghanistanstyrkan under en veckas turné. För alla de svenskar som har tjänstgjort mer än halvtid för Utlandsstyrkan i Afghanistan blev detta ett perfekt tillfälle att slappna av och få en trevlig stund från den militära vardagen.

Efter att ha uppträtt på den svenska förläggningen Camp Northern Lights i Mazar-e-Sharif på lördag och tisdagskvällen genomfördes två storartade konserter på den norska förläggningen Camp Nidaros inne på den tyska förläggningen Camp Marmal där den svenska logistikenheten NSE (National Support Element) tjänstgör.

Det var fullt ös under konserterna på Marmal.

Långa spelningar
Det var ett duktigt tryck när fältartisterna bjöd på såväl hårdrock och de senaste radiohitsen när svenskarna tillsammans med de övriga nationers soldater rockade loss under drygt två timmar på söndagskvällen.
– Bara vetskapen om att åka till ett land där det krigas blir en märklig upplevelse som får en att börja fundera, säger David Jönsson, fältregissör och chef för gruppen.

Linda Sundblad och Joakim Hallin i aktion.

Sista kvällen formligen exploderade luften när fältartisterna gick upp på scenen som näst sista band efter att först två norska band och det amerikanska bandet ”Nuts” uppträtt, vilket slutade i en höjdarövning totalt sett. Trycket var så enormt denna onsdagskväll när svenskarna tillsammans med norrmän, amerikanare, tyskar och någon enstaka soldat från Lettland, Kroatien och Finnland öste på för fullt och ackompanjerade till fältartisternas framförande så att känslorna formligen vibrerade i luften.
– Det är en skön upplevelse när soldaterna tar in det som levereras, fortsätter David och tillägger att det är en väldigt, väldigt bra stämning i bandet och att personkemin dem emellan är i toppklass.

Den norska campen Nidaros har väl tilltagna ”wellfareutrymmen”.

Gammal organisation
Fältartisterna är en frivillig organisation inom Försvarsutbildarna och idén skapades redan under beredskapsåren. Den första gruppen fältartister uppträdde utomlands redan 1957.
För att bli fältartist och kunna uppträda utomlands där svenska soldater och officerare tjänstgör är grundkravet att gå någon av fältartistkurserna som finns i tre nivåer. Innan fältartisterna kom till Afghanistan har de gått en tre dagars utbildning på Livgardet som bl.a. innehöll sjukvård, brand och täthetsprov av skyddsmask.

Några glada amerikanska soldater i publiken fick ett foto med Linda Sundblad.

Samtliga artistmedlemmar i gruppen som nu rest runt i Afghanistan är heltidsmusiker, bl.a. har sångerskan Linda Sundblad varit med och startat upp den då populära gruppen ”Lambretta”.
– Det är en enorm skillnad att komma hit till Afghanistan eftersom det faktisk pågår ett krig här, säger sångerskan Linda när hon jämför med vistelsen i Kosovo i februari 2009.
– Jag satt som ”på nålar” under transporten till en av baserna som vi skulle uppträda på när vi innan blev informerade om säkerhetsläget här nere. Och inte blev det bättre av att sitta inklämd som i en ubåt och inte kunna se ut någonting i de där pansarfordonen heller, fortsatte hon och visade med kroppen hur trångt de satt.

Fältartisterna spelade också på det nya Camp Monitor i Shibirghan.

Olika spelplatser
Under veckan som gått har fältartisterna också haft spelningar på Provincial Office i Aybak och campen Monitor belägen i Shibirgan, alltså mindre baser där ett mindre antal svensk-finska soldater tjänstgör, samt två gånger på den norska förläggningen Camp Nidaros som därmed satte punkt för turnén.

Fältartisterna från vänster: David Jönsson, Joel Sahlin, Fredrik Lang, Linda Sundblad, Joakim Hallin, Erik Metal, Rikard Lindhamn och Martin Pålsson.

Redan tidigt torsdagsmorgonen efter åkte fältartisterna tillbaka till Sverige där artistmedlemmarna återgår till sina ordinarie musikarbeten.

Text och foto: Mihai Saulescu
Foto Shibirghan: PAO

Fältartisterna i september 2010
Chef, fältregissör och trumpet: David Jönsson
Sång: Linda Sundblad
Sång och trombon: Martin Pålsson
Keyboard: Joakim Hallin
Sång och gitarr: Joel Sahlin
Bas: Rikard Lindhamn
Trummor: Fredrik Lang
Teknik: Erik Metall

Grundkontrollen kan jämföras med bilprovningen.

– Det är för lite fordon som har dykt upp, ropar besiktningschefen.
Samtidigt hörs HILTI-maskinernas morrande som sakta tuggar sig ned i betongen för att montera fast den nya fordonslyften. Jaha, någon fick just nu jobb att försöka hitta syndarna som hade ”glömt” bort sin besiktning, ännu en ….uppgift som måste lösas!

Fordonslyftar monteras i gamla huvudförrådet.

Det råder en febril verksamhet utanför och i gamla huvudförrådet. Det pågår en ombyggnation av tältet till en verkstad och vårdlokal som skall vara färdig inom ett par dagar samtidigt som det sker grundtillsyn (GT, jämför med bilbesiktning) på fordon, optik, elverk, vapen och sambandsmateriel för att följa kungörelser och förordningar. Men framförallt att vi ska kunna använda materielen med optimal effekt när behovet är som störst. Detta kallas med finare ord att ”upprätthålla materielens tekniska tillgänglighet i syfte att behålla vår operativa förmåga och effekt”.

Totalt 19 arbetstörstande personer från olika delar från Sverige är här på besök för att stödja oss med detta förutom våra egna duktiga tekniker och mekaniker från underhållsenheten på marmal (NSE), skyttekompaniet och stabs- och trosskompaniet som också finns på plats i detta myller av verksamhet.

Inne i de nya lokalerna råder högtryck för att hålla materielen i brukbart skick.

När förbandet har det som lugnast är det tvärtom på underhållssidan. Under en så kallad GT påträffas hur många fel och brister som helst som NÅGON måste ha fixat till alldeles nyss. Ett annat exempel är när någon som under en leave har lämnat in sin materiel på service som någon då måste åtgärda den under tiden man är borta. Det vill säga; när andra har LOW OPS eller har ledigt så har vissa högtryck, HIGH OPS, ungefär lite sådär tvärtom i förhållande till hur huvuddelen av de övriga har det.

Det är rätt enkelt att glömma bort att det finns andra som även är viktiga för att ge killarna och tjejerna där ute en materiel som fungerar när de behöver den som bäst. När dammet har lagt sig efter alla kontroller är i alla fall jag övertygad att FS 19 har sin materiel i bättre skick än innan och det kommer att ge rätt effekt när vi behöver det.

– Det blir hemskt många tvåor på kontrollerna så vi kommer tillbaka på ett par veckor för ombesiktningar, ni har väl planerat för det också, frågas det inifrån tältet.
– Självklart, svarar jag tydligt, men suckar tyst och tänker, ännu mer jobb! Men inte är jag bitter inte!

Text: Teknisk chef
Foto: PAO

En svensk-finländsk patrull besköts under eftermiddagen den 29 september av ett okänt antal motståndare. Händelsen inträffade strax efter klockan sex på kvällen, lokal tid i området cirka 40 km väster om Mazar-e-Sharif. Patrullen besköts med finkalibriga vapen och raketgevär.

Läs återstoden av meddelandet under följande länk!

En svensk patrull i samarbete med afghansk polis hamnade under eftermiddagen den 29 september i stridskontakt med ett okänt antal motståndare. Händelsen inträffade strax efter klockan ett på eftermiddagen, lokal tid, då patrullen besköts med finkalibriga vapen i området 45 km väster om staden Shibirghan.

Läs återstoden av meddelandet under följande länk!