FS19 – Utlandsstyrkan i Afghanistan

Provinskontoret (PO) i Sar-e Pul, det bortglömda lilla PO:t längst ut på linan. Vi har hört genom idoga mail och facebook-uppdateringar av våra kollegor som redan roterat hem om kära återseenden med familj, sömn och alkohol; det är snällt av dem att påpeka att de är hemma, avrustade och lediga, medan vi fortsätter med möten och patruller under hela ”Hand Over Take Over- (HOTO)-perioden och lite efter det med. Vi hann till exempel med en joint operation med FS19 och FS20 tillsammans. Operation Sankta Mathias genomfördes kvällen den 13:e december. Samtliga på PO:t deltog, även om större delen hade en observerande roll. Skyttesoldater, militärtolkar, förbindelseofficerare, indianer och vicekompanichefer deltog och det hela blev både lyckat och uppskattat!

”It ain’t over ’til it’s over” som man brukar säga. Vi tror oss veta att även vi ska få rotera hem snart, men då vårt efterfrågade löpband som ”antagligen kommer med nästa logistiktransport” fortfarande inte har dykt upp efter sex och en halv månad tar vi ogärna ut segern i förskott.

Nu är den sista snickersglassen uppäten och den sista väskan packad; vi är redo att lämna vårt trånga lilla charmiga PO.

FS19 skickar nu en sista hälsning från PO Sar-e Pul. Vi tackar våra samarbetsparter inom samarbetsorganet OCC-P, armén, polisen, säkerhetspolisen, avväpningsorganisationen, ministeriet för kvinnofrågor, Guvernörskontoret, våra lokala förmågor inne på PO:t, våra nära och kära som stöttat oss här nere och sist men inte minns tackar vi 3:e kompaniet på FS 20 som kommer och löser av oss så vi äntligen får åka hem!

Text: Militärtolken Elin

Dela på Facebook

Skolans kvinnliga rektor visade gruppen runt på skolan.

Den 7 februari i år stupade Kapten Johan Palmlöv och Löjtnant Gunnar Andersson i Afghanistan. Inför begravningsceremonin bad Johan Palmlövs anhöriga deltagarna att inte köpa blommor utan att istället stödja Svenska Afghanistankommittén och lämna en minnesgåva i de stupades namn. Hjälp från den fonden skulle sedan gå till Bibi Zainab flickskola som ligger söder om Mazar-e-Sharif där de svenska styrkorna har sin huvudbas.

Skolan omges av en mur och har enbart kvinnliga lärare.

För en tid sedan besökte ett av de svenska samverkansteamen (MOT) flickskolan som ligger i distriktet Sholghara söder om Mazar-e-Sharif för att se hur fondens pengar har använts. När vår patrull påbörjade framryckningen mot byn Sholgarah var namnet på skolan, Bibi Zainab, den enda information vi hade och som vi var säkra på överensstämde med verkligheten.

En av vicerektorerna mötte gruppen.

Efter några om och men kom vi fram till rätt plats efter att ha passerat två skolor som även dessa var finansierade av Sverige enligt de skyltar som hängde utanför med texten ”Funded by Sweden”. Vid skolan öppnade en äldre herre grinden åt oss och hälsade oss välkomna. Det visade sig senare att han var en av ”vice rektorerna”. Som vanligt möttes vi av många nyfikna ansikten, men denna gång var det nästan uteslutande flickor som kom fram och tittade på oss. Vi blev inbjudna till skolans kvinnliga rektor vid namn Qodsia.

Qodsia berättade att denna flickskola precis som alla andra flickskolor hade hållits stängd under talibanregimen men att den hade öppnats igen 2001.

Delar av undervisningen genomförs i tält. Något som måste kräva ett stark engagemang för skolgången under de extrema årstiderna.

Bibi Zainab flickskola har omkring 1000 elever i åldern 7-25 år. Egentligen går man ut 12:e och sista klass som 19- till 20-åring. Men eftersom flickor inte fick gå i skola under talibanregimen välkomnar man även äldre flickor som vill utbilda sig. Till sin hjälp har Qodsia två manliga ”vice rektorer” och 29 kvinnliga lärare. Tidigare hade de även några manliga lärare eftersom det var brist på utbildade kvinnor, men numera är det endast kvinnliga lärare vilket möjliggör skolgång även för flickor från konservativa familjer.

Vi fick en rundtur på skolområdet och tyckte att allting var väldigt fräscht och nytt jämfört med skolor vi sett tidigare. Huvudbyggnaden som finansierats av en tysk-japansk organisation bestod av åtta klassrum och ett lärarrum. Enligt Qodsia fanns det dock alldeles för få klassrum på skolan och undervisning bedrevs också i tre vita tält ute på skolgården. Men det planerades för ytterligare en skolbyggnad 2011.

Tre elever, nyfikna på besökarna.

Sverige har bland annat finansierat en ny skolbyggnad där det finns ett konferensrum, ett datorrum samt en kemisal. Tyvärr var tre av sex datorer trasiga och de kunde inte bedriva några kemilektioner eftersom de inte hade någon utbildad kemilärare, men de har kommit en bit på vägen i alla fall. Ute på skolgården var det senaste projektet i full gång, nämligen att bygga en basketplan.
– Sverige har hjälpt oss mycket och vi är väldigt tacksamma för det, sade Qodsia.
Skolan har blivit informerad om var biståndspengarna till skolan kommer ifrån och Qodsia kände även till Johan Palmlöv och Gunnar Anderssons minnesfond.

Svenska Afghanistankommittén med stöd från SIDA har finansierat det mesta på skolgården förutom huvudbyggnaden och som svenskar kunde vi känna oss stolta över att Sverige har varit med och bidragit till att dessa flickor överhuvudtaget kan gå i skola.

Text och foto: Elin och Sylvia

Dela på Facebook

Vårt MOT lämnade med förnöjsamhet vår uppgift efter valet. Vi hade gjort skillnad där vi bidragit med vår närvaro.

För oss i Militray Observation Team Delta, MOT D, var arbetet runt valet en intensiv period. Från att säkerheten var så dålig att man ville hålla flera valstationer stängda lyckades valet genomföras med samtliga valstationer öppna. Det var en uppgift vi fått strida ordentligt och upprepat för. Det var med stor stolthet och förnöjsamt som vi på valdagen kunde titta ner mot en av valstationerna och se strömmen av folk som kom dit. Särskilt roligt var att se alla kvinnor som kom för att rösta efter att de, av polisen, blivit meddelade om att ”valets motståndare” var bortdrivna. Det kändes bra att vi åstadkom något så konkret och genom vår närvaro möjliggjorde för människorna i provinsen att utöva sin rätt att rösta.

När valet väl var genomfört så återvände MOT D till vårt Provincial Office (PO:t) eller ”hemmabas” för att genomföra förberedelser inför att åka hem på ledighet, leave. En välbehövlig paus från arbetet och en efterlängtad samvaro med nära och kära där hemma. En leave som gick allt för fort.

Nya uppgifter
Efter ledigheten startade en ny fas för arbetet. Nu fortsatte det mer traditionella arbetet att samla in information om hur valet upplevdes och resultatet av det. Vi hörde oss för om den upplevda säkerheten och stämningen ute i de distrikt som vi har ansvar för.

Vi övervakade valstationer under valet.

Den första längre patrullen genomförde vi ner till våra södra distrikt. Färden gick genom ett landskap som präglas av massiva berg. Det är en intressant känsla att köra på högre höjd än Kebnekaise och fortfarande vara på väg uppåt. Stundtals har man djupa raviner bara någon meter på den ena sidan av bilen och på andra reser sig en massiv bergväg.

I vårt första distrikt stannade vi på den lokala polisstationen för möten med bland annat polis och guvernör. Allt för att fånga in deras behov, problem och hur det står till i deras område.

Vi utmanades på volleyboll av de lokala poliserna.

På sen eftermiddag när mötena var över så utmanade polischefen oss på en volleybollmatch. Självklart antagen, om det är det något MOT D aldrig viker sig för så är det en utmaning. Speciellt eftersom vårt förra besök här resulterade i en svidande förlust. Natten spenderade vi på fältsängarna utanför polisstationen.

Afghansk hästsport
Följande morgon fortsatte vi vidare söderut mot Rui Do Ab och byn Do Ab. Vi stannade i några av de många byarna längs vägen för möten med byäldstar och den lokala befolkningen. Att ha en god kontakt och lyssna till folkets uppfattningar är en mycket viktig del i vårt arbete. När vi kom till Do Ab genomfördes möten och vi tillbringade även natten här. Under middagen med polisen på platsen blev vi inbjudna till en lokal Buzkashimatch nästkommande dag.

Buzkashi är en traditionell afghansk hästsport. Mycket krävande och hård. Sporten har en ordentlig mytbildning kring sig.

Buzkashi är en traditionell afghansk hästsport. Ett erbjudande vi självklart inte avböjde. På morgonen fortsatte vi därför ytterligare söderut tillsammans med den lokala polisen. När vi kom fram till den aktuella byn genomfördes nya möten med byborna.
Efter en traditionell afghansk lunch som bestod av pallao och fårskalle fick vi i gruppen provrida hästarna som skulle vara med i den dagens tävling. Under matchen fick cheferna en inbjudna att delta.

Också några av oss svenskar blev erbjudna att delta.

Det var kanske inte någon direkt matchavgörande prestation som genomfördes av oss svenskar men vi fick i alla fall ordentliga applåder. När matchen var över startade den långa hemresan mot vår hemmabas och patrullen avslutades långt efter det att solen gått ner. Väl hemma följde det rutinmässiga efterarbetet och våra förberedelser för att alltid stå färdiga för nästa patrull.

Text och foto: MOT D

PAO:s anmärkning:
Mot D tjänstgör, om inte andra uppgifter är tilldelade, normalt i provinsen Samangan.

Dela på Facebook

En svensk kvinnlig instruktör utbildar Afghanska kvinnliga poliser.

Vid PO:t (provincial office) i Sar-e Pul arbetar två stycken Police liaison officers (PLO:er) och vi har bl.a. tagit på oss uppgiften att utbilda de 14 stycken kvinnliga ANP soldater som finns i vår provins (ANP står för Afghan National Police). De flesta av kvinnorna har arbetat för ANP i över 3 år och gör ett väldigt viktigt arbete. Deras huvudskaliga arbetsuppgifter består av att visitera andra kvinnor i olika situationer. Det kan vara allt ifrån att visitera dem som skall besöka olika officiella ämbeten till att stötta vid olika operationer som den afghanska polisen genomför.

I Afghanistan får män inte vidröra andra kvinnor varför behovet av kvinnliga ANP soldater är oerhört viktigt. De arbetar även med alla de brottsfall som på ett eller annat sätt berör kvinnor men även barn.

Ett arbete som kvinna inom ANP är naturligtvis inte riskfritt och de är oerhört modiga som vågar och vill arbeta i ett land där talibanerna vill förbjuda kvinnor att arbeta över huvudtaget. Att arbeta som polis är dessutom extra riskfyllt. Utbildningsnivån är dock väldigt låg. Det finns en polisutbildning för kvinnor på två månader i Mazar e Sharif men denna kräver att deltagarna bor på utbildningsplatsen under utbildningen och detta har de ingen möjlighet att göra då de har barn hemma att ta hand om.

Sydde upp uniformer

Tyvärr får de väldigt lite stöttning från sina chefer och manliga kollegor vid ANP när det gäller utbildning samt utrustning t.ex. har de inte fått ut några uniformer. Då en uniform fungerar som ett igenkänningstecken (som är viktigt inte minst ur ett säkerhetsperspektiv) såväl som en statussymbol så startade vi tillsammans med G9 ett projekt där vi lät sy upp uniformer till var och en av dem. De blev väldigt glada och tacksamma för dessa och kommer stolta till våra träningstillfällen iklädda uniformerna.

Det hela började med att inför valet skulle kvinnor anställas runt om i provinsen vid de olika valstationerna, för att där genomsöka samtliga kvinnliga röstande. Vi blev tillfrågade om vi kunde stötta med utbildning. Då det skulle röra sig om över 180 st valstationer och lika många kvinnor att utbilda insåg vi vår begränsning. Vi erbjöd oss istället att utbilda 14 stycken ANP-kvinnor i hur man visiterar för att dessa sen skulle kunna utbilda de övriga.

Skam den som ger sig

Sedan dess har vi haft ett antal utbildningspass som bl.a. omfattat skyddsvisitation, olika grepptekniker, hur man använder handfängsel samt pistolträning. Det har inte varit helt lätt att utbilda dem då deras utbildningsnivå som sagt är väldigt låg samt att majoriteten av dem inte heller kan skriva eller läsa. Men skam den som ger sig… Med ytterligare lite träning i vapenhantering (och mynningsmedvetenhet) tror vi att vi kan genomföra ett första skarpt skjutpass med i alla fall en del av dem.

Det var inte helt enkelt första gången man håller i en pistol…

…men efter lite träning såg det betydligt bättre ut.

Under dessa träningstillfällen har det alltså varit vi två PLO:er som hållit i utbildningen och det har inte varit några problem för en man att hålla i pistolträningen. Man får bara tänka till lite på upplägget, att det är en kvinna som visar och fysiskt kan rätta fel och brister medan mannen mer får hålla i den muntliga delen av utbildningen.

Vi har också under samtliga utbildningspass använt oss av en manlig tolk vilket har fungerat bra. Det gäller att känna av läget och skulle man märka att det inte funkar så får man bortse från prestige och pröva en ny väg. Vi har dock för att få ett så tryggt arbetsklimat som möjligt använt oss av samma manliga tolk under de flesta av utbildningstillfällena.

Behovet är stort

Med ett stort tålamod har vi kämpat på med träningen då vi anser att behovet av kvinnliga ANP soldater är stort och att de gör ett väldigt viktigt jobb. De är väldigt tacksamma för den tid vi lägger på dem och detta visar de varje gång vi säger hej då till dem efter avslutad träning; många fina ord har vi fått med oss på vägen och det värmer, det känns som att vi gör nytta och att deras självkänsla och status höjs.

Genom att vi åtagit oss att utbilda och stötta kvinnorna visar vi också afghanerna själva att det är viktigt att satsa på hela ANP, inklusive kvinnorna. Det är också, som vi ser det, ett led mot att så småningom få den afghanska polisen och landet att kunna klara sig själva. Det är ju det som är slutmålet för hela den militära insatsen och ISAF – att så småningom kunna lämna Afghanistan.

Text: Ulrika och Anders, Police liaison officers
Foto: Joakim PO Sar-e Pul

En del är riktigt dukiga.

Andra är mest bara trötta.

Dela på Facebook

Samverkan vid ett lokalt sjukhus.

Mer än hälften av vår tid i Afghanistan har passerat och det känns som vi har upplevt så mycket saker här att det är svårt att förstå att dygnet bara har 24 timmar. Under den tid vi varit operativa i vårt område, provinsen Sar-e Pul, har vi fått uppleva allt från att se hur en sandstorm närmar sig över slätten till att bli tvungna att byta däck i bergen, på 3500 meters höjd över havet. Denna stora variation av både vacker natur och uppgifter gör att tiden går fort och det är lättare att bibehålla fokus.

På väg upp mot 3500 m.ö.h, och till och med här får man ibland möte med lokala bybor.

Huvuduppgiften för ett Military Observation Team (MOT) är att, precis som det hörs på namnet, vara ute i distrikten och inhämta information, främst rörande det aktuella säkerhetsläget. En stor del av verksamheten genomförs även tillsammans med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Detta, till exempel, i form av gemensamma patruller.

Även om arbetsmetoderna har förändrats under årens lopp handlar det fortfarande i huvudsak om interaktion med människor. Eller som ”finnarna” skrev om tidigare här på bloggen, möten med olika personer, både officiella och ”vanliga” människor.

I bas för natten på 2000 m.ö.h.

Att ha ett finskt MOT på PO:t har varit väldigt bra. För även om vi egentligen är ganska lika till sättet och hur vi resonerar har det tillfört en välbehövlig variation i det dagliga arbetet. Vi har haft förmånen att jobba ganska mycket tillsammans med dem och det känns alltid bra när de är med, speciellt när det börjar hetta till.
Och sedan är det förstås detaljen med finnarna och deras bastu, det låter kanske konstigt att bada bastu i Afghanistan men det är faktiskt riktigt avkopplande och ett perfekt ställe att föra våra intellektuella samtal.

På väg ner från bergen.

En vanlig dag för MOT I innebär oftast någon form av patrull, antingen SRP (Short Range Patrol) vilket innebär att vi efter dagens/kvällens patrull återvänder till PO:t för att sova, eller LRP (Long Range Patrol) som oftast innebär att vi spenderar natten under bar himmel.

Två dagar med Indianerna
Tidigt på morgonen lämnade vi PO:t och styrde mot patrullens mål, att kontrollera farbarheten genom delar av våra södra distrikt samt genomföra ett par möten. Patrullen var planerad att pågå i två dygn men det gäller att vara beredd på att vara ute längre än så. Både väderlek och vägförhållanden är oförutsägbara.

Efter ett flertal timmar på dammiga och smala vägar så började stigningen upp mot bergen. Om det hade upplevts som smalt tidigare så var det inget mot de passager som vi nu passerade. Att köra på skrå på en minimal väg med stup på hundratals meter på ena sidan är en intressant upplevelse.

Efter avslutat uppdrag spenderades natten ute i bergen under bar himmel på 2.000 m höjd. Dagen efter började med en tidig morgon för transport tillbaka till PO:t i Sar-e Pul.

Eftersom vi ofta är långt ifrån civilisationen är det viktigt att alla behärskar den sjukvårdsmateriel vi har med oss.

Väl tillbaka på PO:t så påbörjas efterarbetet, vilket bland annat innebär vård av fordon och vapen, rapportskrivning och uppfyllning av den förbrukade materielen i fordonen, vi måste alltid med kort varsel vara beredda att åka ut.  Efter avslutat efterarbete påbörjas planering inför nästa patrull, men även återhämtning och övningar hinner vi med.

Text och foto: MOT INDIA

Dela på Facebook

Trängseln var stor när det nya turkiska PRT:et skulle invigas i Shibirghan väster om Mazar-e-Sharif.

Onsdagen den 21 juli invigdes ett turkiskt Provincal Reconstruction Team (PRT) under en högtidlig ceremoni i staden Sheberghan i det svensk-finländska ansvarsområdet. Denna nya aktör i provinserna Jowzjan och Sar-e Pul kommer att tillföra ytterligare resurser till ett av jordens fattigaste områden. Med etableringen av detta PRT tillförs alltså ytterligare resurser, utöver de svenska, till stöd för områdets utveckling som genom ömsesidigt samförstånd och samordning kommer att öka farten i de berörda provinsernas utveckling.
Läs återstoden av reportaget på Försvarsmaktens hemsida under följande länk!

Dela på Facebook

Den mänskliga båren var lika rolig att genomföra som att bevittna.

Det långsiktiga målet vi alla har när vi åker till Afghanistan är självklart att åka härifrån; då pratar jag inte att vi själva ska åka hem, utan att våra trupper inte ska behövas i landet längre. För att vi ska uppnå detta mål måste flera delmål uppnås, varav ett är att den nationella polisen Afghan National Police eller ANP ska ha den utbildningsnivå som krävs för att effektivt kunna upprätthålla säkerheten på det lokala planet.

Våra PLO:er Ulrika och Anders som håller i utbildningen.

Våra Police Liaison Officer´s (PLO:er) Ulrika och Anders har tagit på sig uppgiften att utbilda en ”quick response unit” (QRU) inom ANP. En QRU är en grupp som snabbt kan rycka ut vid behov, precis som en brandkår, men i polisiära ärenden.

Sjukvårdsutbildning
Första träningspasset hölls inne på PO:et av Ulrika och Anders med assistens av vår sjuksköterska Martin och militärtolk Elin – sjukvård stod på schemat. Våra afghanska kollegor lärde sig snabbt ett första förbands alla användningsområden och under skratt och glada tillrop blev de också proffs på att transportera ”skadade” personer. Att ett avsnörande förband (som används för att helt stoppa blodflödet till en viss del/lem av kroppen) inte ska appliceras på halsen var samtliga överens om.

Sjuksyster Martin instruerar hur man applicerar ett tryckförband med hjälp av tolken Elin.

Även utbildningschefen på ANP, som egentligen bara var där för att övervaka, bistod genom att berätta om sina egna erfarenheter och genom att själv förklara hur materielen skulle användas innan Elin hunnit översätta Martins instruktioner. Snart så fick vi flera nyfikna åskådare i form av svenska soldater som vågade sig ut i den 43 gradiga eftermiddagssolen.

Första dagens utbildningspass avslutades med en tillämpad övning med kombinerat sjukvårdsmoment/gripande. Sjuksköterskan Martin agerade fiende som lyckades ”skada” en i QRU styrkan innan poliserna grep honom. Hela genomförandet utfördes på ett mycket bra sätt. Det skadade transporterades snabbt bort från scenen och fick kamrathjälp av sina kollegor. Fienden Martin tvingades ge upp och blev sedan snabbt satt i handfängelse och transporterad till polisbilen.

Gruppbild på deltagarna.

Nu ser vi fram emot nästkommande träningssessioner och hoppas på lite svalare väder nästa gång men lika mycket skratt!

Text: Elin PO SeP

Förklaring: PO SeP betyder: Provincial Office Sar-e Pul eller på svenska; Provinskontoret i Sar-e Pul.

Dela på Facebook

Till byn ”4347” tillsammans med polisen – ANP 

PO:t på patrull till en by öster om Sheberghan

För mindre än en vecka sedan genomfördes en patrull till ett förhållandevis platt område öster om Sheberghan där vi inte hade varit förut. Uppgiften var att patrullera en by, kallad med arbetsnamnet 4347, där det misstänks att insurgenter har etablerat en ny bas. Väl där skulle stämningen i byn kännas av och samtal med den lokala mullan genomföras. Om allt var lugnt skulle beredduppgiften lösas ut; nämligen att fortsätta till en annan by ca 1,5 timmars bilkörning därifrån. 

En passage vid en uttorkad wadi

Under patrullvägen till 4347-byn stoppades all trafik. Minsta dammoln som virvlade upp kilometervis vid sidan av vägen, kontrollerades av den afghanska polisen. Som partner till ANP får man vara beredd på de mesta, speciellt dessa avstickare från färdplanen. När de väl skrider till verket och har bestämt sig för ett ”sök”, går det fort. Det dröjer inte länge till dess att fordon stannats och blivit genomsökta av polisen. Motorcyklar mest eftersökta eftersom det är det fordonet som mest frekvent utnyttjas av insurgenter. 

På vägen fram till byn pratade vi med några bönder som höll på som värst med sin skörd. De var glada p g a den fina skörden de fått i år men även för att de ännu inte hade blivit beskattade av insurgentgrupper på zakat, den religiösa skatt som skänks bort (en tiondel av sitt intjänade kapital). De hade nu av naturliga skäl bråttom att slutföra sin skörd! 

Ibland måste någon leda fordonet förbi känsliga passager

Fastkörning vid en bäck

På vägen fram fanns även en del kniviga passager att passera, ex uttorkade wadis (floder) vilka ofta har branta kanter på sidorna som kan välta fordonet vid minsta misstag. Inga missöden denna gång, tack och lov! Dock skedde en del fastkörningar vid en bäckövergång där underlaget helt enkelt gav vika och fordonet sjönk ned en bit. Bogserlinan var snabbt framme för att dra upp det fastkörda fordonet. 

Samverkan framme vid byn. Det blir lätt folksamlingar.

Framme i 4347-byn kunde vi konstatera att byn var inte vad vi sökte efter utan vi fick lösa ut beredduppgiften direkt. I nästa by kunde vi samtala med många män, unga som gamla, vilka gladlyntna delade med sig av den information de hade. Deras by låg längs en transportled för insurgenter, som kom förbi allt som oftast, men byn hade varken blivit hotad eller krävd på zakat ännu. De motorcykelburna kunde dock kännas igen som insurgenter på grund av att de var beväpnade med automatkarbiner, kulsprutor och raketgevär. Vanliga bönder bär inte sådan utrustning, inte ens i Afghanistan! Byborna var glada för polisens och vår närvaro och meddelade att de hade problem med vattenförsörjningen då deras brunnar hade salthaltigt vatten.

Fredric (till vänster) och en dromedar

Rickard och Mats mitt i gröten av människor för att få information

PO Sheberghan hade vid denna patrull förstärkts med enheter från campen i Mazar-e Sharif, för att kunna göra en kvalificerad bedömning av stämningsläget bland befolkningen samt med enheter för att kunna ge flygunderstöd i händelse av stridskontakter.

Patrullen blev lyckad och människorna fick uppleva vårt stöd till polisen i deras säkerhetsabete. Det är viktigt att byborna hela tiden känner sig trygga och litar på polisen och om vi kan hjälpa till med att patrullera i dessa områden, blir det ju bara bättre. Många bra kontakter knöts vilka vi och polisen kommer att ha nytta av framgent. Patrullen kunde återvända hem till PO:t på ett säkert sätt för att förbereda oss på nästa uppdrag.

Dela på Facebook

Med Afghan National Police (ANP)  i täten var delar ur staben på PO Sheberghan ute på fotpatrull, något som vi kallar för en ”social patrol”. Med oss hade vi tidningen ”ISAF News”, där samtliga artiklar är på dari, parstu och engelska. Syftet med patrullen var att låta det afghanska folket se vårt stöd till visa vår närvaro tillsammans med ANP. En av våra huvuduppgifter är just att stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna (polisen och armén) och vad kan då vara bättre än att tillsammans göra fotpatruller.

Längs vägen kom många ut och hälsade och barnen gick gärna med en liten bit extra. Upplevelserna man får under en fotpatrull är många. Att bara gå ut i samhället och känna lukterna är exotiskt. Den stickande lukten av brända sopor är säregen och känns igen direkt. Den livfulla trafiken är en annan självklar upplevelse som knappt inte går att beskriva med ord utan måste upplevas på plats. Trafikregler är något nödvändigt ont, verkar det som, och det verkar mer som om djungelns lag råder istället. De största fordonen och de djärvaste förarna har alltid företräde och det kan kännas ovant för en laglydig svensk att behöva ta hänsyn till dessa oskrivna regler. Det är helt enkelt bara att lära sig det som vi kallar ”normalbilden”, d v s göra som alla andra gör, och anpassar man sig inte blir man snabbt själv en trafikfara.

Ett annat intryck, som är en höjdpunkt, är när de nyfikna barnen kommer ut på gatan och möter oss. Leende och vinkande blir vi välkomna till deras stadsdel, som de själva kallar by även fast den är mitt i en stad på 150 000 människor. Många har lärt sig några engelska hälsningsfraser och barn är inte rädda att testa sina ny-vunna kunskaper. På sätt och vis är dessa små barn på samma nivå i engelska som vad vår kunskap är om deras språk Dari. Det är mest bara hälsningsfraser där också…

Självklart möter vi också människor som inte alls är intresserade av att hälsa på oss. Några rent av viker från vår patrullväg när vi kommer och alla har de olika skäl till det. Några är kvinnor som inte alls vill eller får beblanda sig med oss, några stödjer inte alls den regering som bjudit in ISAF till landet och några gillar helt enkelt inte att ha utländska trupper i sitt land. Detta är naturligtvis ett spegelbild av det afghanska samhället där det är väldigt splittrat avseende vår (ISAF) närvaro. Det blir då än viktigare att visa upp oss tillsammans med den afghanska polisen, vars beteende vi hela tiden försöker påverka genom vårt egna uppträdande mot den afghanska befolkningen. Vi tror på ett koncept där man kombinerar det svenska rättspatoset med ett öppet, ärligt och respektfullt beteende mot befolkningen. Det har fungerat bra under andra missioner i andra länder och kan också fungera bra här i Afghanistan.

Om man skall vara ”öppen” när vi går ut och möter afghanen på gatan kan man inte se ut som det utrustningsmässiga monster som man känner sig, när man bär all utrustning som man behöver vid strid. Här får man alltid väga öppenhet kontra skydd. På PO:t i Sheberghan har vi faktiskt plockat av oss en hel del utrustning för att kunna uppträda mer avspänt vid fotpatruller i stan utan att för den skull ge avkall på vår förmåga att skydda oss i händelse av strid.

Kvällens patrull blev väldigt lyckad och efteråt vi var överens med våra afghanska kollegor om att detta är melodin här i Sheberghan stad, att patrullera ofta tillsammans och helst till fots för att möta folket.

_

Text: Mats Rostadius

Bild: Markus Andersson

Dela på Facebook

There is also a Finnish MOT-team at the Swedish led PO (provincial office) in Sar-e Pol. MOT stands for military observation team. That simply clarifies the role of the unit.

Swedes are used to see our team going out every morning. The Finnish MOT team patrols the entire area of the Sar-e Pol province. Our task is to patrol and to create a bridge between the locals and the PRT.

The best part of living and working in Sar-e-pol is that we can work closely with the Swedes. We have learned a lot from them and we think that they have also learned thing or two from us Finns.

It is said that the MOT teams are the eyes and the ears of the PRT. Therefore we have good knowledge about the terrain and the situation in our area, and of course, about the people living here. MOT team tries to find out the problems that the locals have and helps them by making project proposals for the PRT. Our task is also to liaise with local police (ANP) and the Afghanistan national army (ANA) representatives.

The best part of living and working in Sar-e-pol is that we can work closely with the Swedes. We have learned a lot from them and we think that they have also learned thing or two from us Finns.

The support we get from the PO is fantastic. All the assistance and help that we need is offered really quickly. Good spirit and nice athmosphere among the hosting Swedes and us Finns encourages us to sincerity. Therefore we can speak openly about work and private life, too.

When the night in Afghanistan gets dark and the sauna is being heated, we eat sausages with our Swedish colleagues and it feels almost like we were at home up north.

The ways that the two nations operate on daily basis are quite similar but there are also some differing things. Swedes like to have many mötes in a day and the Finns aren’t used to have that many. Sometimes our table manners and loud talking bring us attention, but we think that our friends are already used to it.

We also have a small sauna at the PO that we and the Swedes use. When the night in Afghanistan gets dark and the sauna is being heated, we eat sausages with our Swedish colleagues and it feels almost like we were at home up north.

Finnish MOT at PO Sar-e Pol

Dela på Facebook