FS19 – Utlandsstyrkan i Afghanistan

Med överlämningen av fanan överfördes också ansvaret för verksamheten vid PRT MeS till FS 20.

På förmiddagen den femte december lämnade chefen för FS 19, överste Gustaf Fahl, över fanan för Provincial Reconstruction Team (PRT MeS) till den pågående chefen för förbandet, överste Michael Nilsson. Med detta så tog också FS 20 över ansvaret för det område som Sverige är tilldelat i norra Afghanistan.

Ceremonin var av det traditionella slaget. En del är fanmarsch. Under denna fördes Sveriges flagga framför de deltagande förbandens fronter.

Överlämnandet innebär inte att alla soldater från FS 19 denna dag hade lämnat sina uppgifter till medlemmarna i det nya förbandet. Överlämningen är i sig en process som sker över lång tid för att inte lämna någon information eller några fördelar till motståndarna i området. En slutpunkt som kan ses är den medaljceremoni som kommer att genomföras den 16 december. Med det datumet går det att säga att FS 19 avslutat sitt uppdrag även om vissa befattningshavare kan vara kvar i operationsområdet.

Chefen för Isafs norra region talade till de samlade kontingenterna.

Traditionell ceremoni
Överlämningsceremonin följde det vanliga upplägget för traditioner av detta slaget. Förbandens personal, det avgående och det pågående förbandets soldater, samlades en stund innan högtidens start. Det blev avlämning till de båda cheferna, fanmarsch, korum och tal. Under ceremonin ledde chefen för Isafs norra kommando överlämningen av förbandets fana som i och med detta också symboliserade att nu var ansvaret och ledningen av verksamheten flyttad till det inkommande förbandet, FS 20.

Delar av skyttekompaniet under ceremonin.

Viktiga gäster
Vid viktiga tidpunkter som dessa är också de afghanska ledarna inbjudna. På plats fanns bland andra tre provinsguvernörer, provinspolischefen i Balkh, chefen för den 209. kåren som har sitt högkvarter i Mazar-e-Sharif och även brigadchefen för en av de brigader som är en viktig samarbetspartner för det svensk-finländska PRT:t. Kort sagt var de viktigaste gästerna där på plats för att genom sitt deltagande visa vilken betydelse de lägger vid att Isaf hjälper till med att trygga säkerheten för regeringen under uppbyggnaden av de egna säkerhetsstyrkorna. Något som sker med hög fart över hela landet.

Chefen för FS 19, överste Gustaf Fahl (till höger), lämnade över ansvaret till den inkommande chefen, överste Michael Nilsson.

Med ceremonin kom personalen att lämna över ansvaret för verksamheten i Mazar-e-Sharif. Så också informationsverksamheten. Det betyder inte att FS 19:s blogg kommer att avstanna ännu. Der blir tidigast när alla soldater är hemma och det går att säga att nu är uppdraget över.

Text: PAO
Foto: Michael Åström

Dela på Facebook

Stefan Borg, TV4, gjorde en kort intervju med överste Gustaf Fahl innan han åkte hem till Sverige för en kort ledighet.

De svenska militära och civila insatserna i Afghanistan tilldrar sig allt större uppmärksamhet, både i svenska och afghanska massmedier. Anledningen är dels den överenskommelse som slöts mellan den svenska regeringen och socialdemokraterna i måndags och dels den proposition som regeringen lade fram i riksdagen på torsdagen.

TV4 besöker området denna vecka. De har sänt och kommer dagligen att fortsätta sända inslag i TV4 Nyheterna samt i Nyhetsmorgon härifrån.

Även lokalt har den svenska politiska överenskommelsen väckt uppmärksamhet. Under måndagseftermiddagen noterade vi oro från afghanska media och frågor om svenskarna nu var på väg att lämna Afghanistan. Därför beslöt vi att snabbt kalla till presskonferens.

På tisdagen genomfördes den på Camp Northern Lights där vi fick möjlighet att reda ut missförståndet. Presskonferensen var mycket välbesökt, med 23 journalister och fotografer – allt från lokaltidningen och lokalradion till regionala representanter för BBC och AlJazira.

Text och bild: Carl Sjöstrand
(tf Public Affairs Officer)

Presskonferensen vid CNL den 3 november var välbesökt. Vid podiet från vänster: vår dari-talande tolk, Deputy Commanding Officer Mikael Fäldt (fin), Chief of Staff Peter Cauwenberg. Foto: Elina Katajamäki

Dela på Facebook

Bandet i aktion. Sheberghan & Roses gav publiken allt.

Uppskattningen kändes verkligen i luften när fältartisterna äntligen kom till den svensk- finska Afghanistanstyrkan under en veckas turné. För alla de svenskar som har tjänstgjort mer än halvtid för Utlandsstyrkan i Afghanistan blev detta ett perfekt tillfälle att slappna av och få en trevlig stund från den militära vardagen.

Efter att ha uppträtt på den svenska förläggningen Camp Northern Lights i Mazar-e-Sharif på lördag och tisdagskvällen genomfördes två storartade konserter på den norska förläggningen Camp Nidaros inne på den tyska förläggningen Camp Marmal där den svenska logistikenheten NSE (National Support Element) tjänstgör.

Det var fullt ös under konserterna på Marmal.

Långa spelningar
Det var ett duktigt tryck när fältartisterna bjöd på såväl hårdrock och de senaste radiohitsen när svenskarna tillsammans med de övriga nationers soldater rockade loss under drygt två timmar på söndagskvällen.
– Bara vetskapen om att åka till ett land där det krigas blir en märklig upplevelse som får en att börja fundera, säger David Jönsson, fältregissör och chef för gruppen.

Linda Sundblad och Joakim Hallin i aktion.

Sista kvällen formligen exploderade luften när fältartisterna gick upp på scenen som näst sista band efter att först två norska band och det amerikanska bandet ”Nuts” uppträtt, vilket slutade i en höjdarövning totalt sett. Trycket var så enormt denna onsdagskväll när svenskarna tillsammans med norrmän, amerikanare, tyskar och någon enstaka soldat från Lettland, Kroatien och Finnland öste på för fullt och ackompanjerade till fältartisternas framförande så att känslorna formligen vibrerade i luften.
– Det är en skön upplevelse när soldaterna tar in det som levereras, fortsätter David och tillägger att det är en väldigt, väldigt bra stämning i bandet och att personkemin dem emellan är i toppklass.

Den norska campen Nidaros har väl tilltagna ”wellfareutrymmen”.

Gammal organisation
Fältartisterna är en frivillig organisation inom Försvarsutbildarna och idén skapades redan under beredskapsåren. Den första gruppen fältartister uppträdde utomlands redan 1957.
För att bli fältartist och kunna uppträda utomlands där svenska soldater och officerare tjänstgör är grundkravet att gå någon av fältartistkurserna som finns i tre nivåer. Innan fältartisterna kom till Afghanistan har de gått en tre dagars utbildning på Livgardet som bl.a. innehöll sjukvård, brand och täthetsprov av skyddsmask.

Några glada amerikanska soldater i publiken fick ett foto med Linda Sundblad.

Samtliga artistmedlemmar i gruppen som nu rest runt i Afghanistan är heltidsmusiker, bl.a. har sångerskan Linda Sundblad varit med och startat upp den då populära gruppen ”Lambretta”.
– Det är en enorm skillnad att komma hit till Afghanistan eftersom det faktisk pågår ett krig här, säger sångerskan Linda när hon jämför med vistelsen i Kosovo i februari 2009.
– Jag satt som ”på nålar” under transporten till en av baserna som vi skulle uppträda på när vi innan blev informerade om säkerhetsläget här nere. Och inte blev det bättre av att sitta inklämd som i en ubåt och inte kunna se ut någonting i de där pansarfordonen heller, fortsatte hon och visade med kroppen hur trångt de satt.

Fältartisterna spelade också på det nya Camp Monitor i Shibirghan.

Olika spelplatser
Under veckan som gått har fältartisterna också haft spelningar på Provincial Office i Aybak och campen Monitor belägen i Shibirgan, alltså mindre baser där ett mindre antal svensk-finska soldater tjänstgör, samt två gånger på den norska förläggningen Camp Nidaros som därmed satte punkt för turnén.

Fältartisterna från vänster: David Jönsson, Joel Sahlin, Fredrik Lang, Linda Sundblad, Joakim Hallin, Erik Metal, Rikard Lindhamn och Martin Pålsson.

Redan tidigt torsdagsmorgonen efter åkte fältartisterna tillbaka till Sverige där artistmedlemmarna återgår till sina ordinarie musikarbeten.

Text och foto: Mihai Saulescu
Foto Shibirghan: PAO

Fältartisterna i september 2010
Chef, fältregissör och trumpet: David Jönsson
Sång: Linda Sundblad
Sång och trombon: Martin Pålsson
Keyboard: Joakim Hallin
Sång och gitarr: Joel Sahlin
Bas: Rikard Lindhamn
Trummor: Fredrik Lang
Teknik: Erik Metall

Dela på Facebook

Grundkontrollen kan jämföras med bilprovningen.

– Det är för lite fordon som har dykt upp, ropar besiktningschefen.
Samtidigt hörs HILTI-maskinernas morrande som sakta tuggar sig ned i betongen för att montera fast den nya fordonslyften. Jaha, någon fick just nu jobb att försöka hitta syndarna som hade ”glömt” bort sin besiktning, ännu en ….uppgift som måste lösas!

Fordonslyftar monteras i gamla huvudförrådet.

Det råder en febril verksamhet utanför och i gamla huvudförrådet. Det pågår en ombyggnation av tältet till en verkstad och vårdlokal som skall vara färdig inom ett par dagar samtidigt som det sker grundtillsyn (GT, jämför med bilbesiktning) på fordon, optik, elverk, vapen och sambandsmateriel för att följa kungörelser och förordningar. Men framförallt att vi ska kunna använda materielen med optimal effekt när behovet är som störst. Detta kallas med finare ord att ”upprätthålla materielens tekniska tillgänglighet i syfte att behålla vår operativa förmåga och effekt”.

Totalt 19 arbetstörstande personer från olika delar från Sverige är här på besök för att stödja oss med detta förutom våra egna duktiga tekniker och mekaniker från underhållsenheten på marmal (NSE), skyttekompaniet och stabs- och trosskompaniet som också finns på plats i detta myller av verksamhet.

Inne i de nya lokalerna råder högtryck för att hålla materielen i brukbart skick.

När förbandet har det som lugnast är det tvärtom på underhållssidan. Under en så kallad GT påträffas hur många fel och brister som helst som NÅGON måste ha fixat till alldeles nyss. Ett annat exempel är när någon som under en leave har lämnat in sin materiel på service som någon då måste åtgärda den under tiden man är borta. Det vill säga; när andra har LOW OPS eller har ledigt så har vissa högtryck, HIGH OPS, ungefär lite sådär tvärtom i förhållande till hur huvuddelen av de övriga har det.

Det är rätt enkelt att glömma bort att det finns andra som även är viktiga för att ge killarna och tjejerna där ute en materiel som fungerar när de behöver den som bäst. När dammet har lagt sig efter alla kontroller är i alla fall jag övertygad att FS 19 har sin materiel i bättre skick än innan och det kommer att ge rätt effekt när vi behöver det.

– Det blir hemskt många tvåor på kontrollerna så vi kommer tillbaka på ett par veckor för ombesiktningar, ni har väl planerat för det också, frågas det inifrån tältet.
– Självklart, svarar jag tydligt, men suckar tyst och tänker, ännu mer jobb! Men inte är jag bitter inte!

Text: Teknisk chef
Foto: PAO

Dela på Facebook

En amerikansk organisation arbetar med alla fängelser i våra fyra provinser.

Söndagen den 22 augusti åkte jag och några av mina kvinnliga kollegor, till fängelset i Mazar-e-Sharif för att göra ett besök på kvinnoavdelningen tillsammans med en civil amerikansk organisation som heter CSSP och deras representant Rita. Den här organisationen arbetar med fängelserna i alla våra provinser, med deras miljö, utrustning, service med mera.

Som bakgrund kan jag berätta att det afghanska rättssystemet skiftar som väder och vind hemma hos oss. Många sitter i år utan en fällande dom. Någon har blivit dömd till sju år för mord medan någon annan fått 13 år för stöld.

Barnen följer sina mödrar in i fängelselivet.

Dessutom är det så att barnen följer med sina mödrar in i fängelset. Bland annat mötte vi två kvinnor som för fem respektive tio dagar sedan födde sina barn i den här miljön.

CSSP har ordnat med hälsovård för kvinnorna genom en kvinnlig läkare som besöker fängelset två gånger per vecka. En afghansk organisation är där kontinuerligt för att utbilda och aktivera kvinnorna som genom dessa aktiviteter får en chans att tjäna lite pengar som de kan handla extra mat och kläder för, med hjälp av de kvinnliga vakterna.

Fängelsemiljön var deprimerande, 27 kvinnor och 17 barn samsades tillsammans med sina två kvinnliga vakter på en relativt liten yta bestående av en bakgård och tre rum eller sovsalar.

En del av gården var terrasserad och under tak vilket gav fångarna en skuggig plats att sitta på.

En trång miljö. 27 kvinnor och 17 barn på en yta bestående av en bakgård och tre rum eller sovsalar. Kvinnorna på bilden har i övrigt inget samband med texten.

Här är några av kvinnornas berättelser:
Den första kvinnans man försvann och var borta i tio dagar. Han hittades senare död långt från hemmet. Kvinnan och kvinnans son anklagades för mord och dömdes till fängelse i sju och ett halvt år.

Kvinna nummer två blev bortgift som tretton åring med en man i 50-årsåldern. Mannen hade två fruar sen tidigare och det är inte ovanligt att en ny yngre fru uppfattas som ett hot och behandlas därefter. Den här kvinnan eller flickan var nu mor till tre barn vilka togs ifrån henne för två och ett halvt år sedan när hon anklagades av de andra fruarna för att ha stulit smycken från svågerns familj.
För detta dömdes hon till 13 års fängelse efter att mannen påståtts ha betalat eller mutat domaren.

Den tredje kvinnan hade en dotter som blivit bortgift men rymde hem igen. När svärsonen dök upp för att hämta tillbaka dottern och samtidigt hotade att döda henne, höll hon sig gömd. Då hämnades han genom att döda kvinnans ena son istället och såg sen till att hon anklagades för mordet. Hon fängslades för drygt tre månader sedan och har fortfarande inte fått sitt slutgiltiga straff. Med sig i fängelset hade hon tre av sina yngsta barn, varav ett avled efter en månad.

Efter möten som dessa inser man hur illa det fungerar i det afghanska rättssystemet och att förändringsarbetet som pågår kommer att ta lång tid.

En äldre kvinna som tillbringat lång tid i kvinnofängelset i Balkh.

De som döms för brott, döms i huvudsak utifrån Sharia- eller traditionella lagar och det afghanska statliga rättssystemet har ingen som helst verkan ute i samhället för den vanliga afghanen.

Mänskliga rättigheter eller likhet inför lagen verkar vara långt borta för dessa människor.

Text: Kapten Helena/Gender Field Advisor
Foto: Humaira

Dela på Facebook

– Massoud-dagen –

Provinsguvernören i Balkh, Atta Mouhammed Noor stod som värd för de minnesdag som hölls för krigsherren och nationalhjälten Massoud.

Ahman Shah Massoud, den hyllade tadjikiske krigsherren från Panjshirdalen, var en av ledarna i Norra alliansen som kämpade mot talibanerna fram tills han lönnmördades den nionde september 2001 av Al Qaida-agenter. Mordet skedde endast två dagar innan terrordåden i New York den 11 september.

Efter talibanregimens fall utnämnde dåvarande interimspresidenten Hamid Karzai Ahmad Shah Massoud till afghansk nationalhjälte.

Nationalhjälten Ahman Shah Massoud.

På årsdagen av mordet på denne nationalhjälte bjöd provinsguvernören Mohammed Atta in Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif, PRT MeS, att delta vid denna minnesdag av martyrer tillägnad Massoud.

Alla var där; chefen för 209.armékåren, nye polischefen för 303.PAMIR, chefen för provinsrådet i BALKH, provinspolischefen, chefen över Isafs Norra kommando (RCN) och inte att förglömma PRT MeS som representerades av Balkh Operational Cell.
Talen om Massouds storhet och föregångsmannaskap varvades med dikter, reciteringar ur Koranen och sånger av barnkörer. Massoud beskrivs med enorm respekt upprepade gånger som den store kämpen för frihet, godhet och hela Afghanistans folk.
Det var en väl arrangerad ceremoni i en storslagen bröllopshall, ägd av guvernör Atta själv, och det var intressant med den stora variationen i budskapens framförande trots att ceremonin endast handlade om att prisa en och samma krigsherre. Det var väl värt besöket.

”Even if he is dead he lights up the road for the rest of us like the moon”
Provinsguvernör Atta
Text: Zara

Dela på Facebook

Del av en valsedel från gårdagens parlamenstval. Bilden är tagen i Mazar-e-Sharif.

Klockan sju på morgonen på lördagen öppnade vallokalerna i Afghanistan. Inom Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharifs (PRT MeS) ansvarsområde blev det en hektisk inledning.

Läs återstoden av reportaget på Försvarsmaktens hemsida under följande länk.

Dela på Facebook

TP 84:an, klargjord för dagens arbete.

Söndagen den fjärde september genomförde Swedish Air Element (SAE) från Marmalbasen utanför Mazar-e-Sharif en flygning för ISAF i Afghanistan. Flygningen gick via Kabul till Herat och dagen blev en av de sista för SAE i landet. Förbandet närmar sig dagen då det ska rotera hem till Sverige och därför var det dags att följa med dessa flygare under en dag på kontoret. Den blev lång, närmare 200 mil lång.

Klassiskt läge hos passagerarna. Det vill säga viloläge.

Strax före åtta på morgonen promenerade besättningen ut till planet som var under klargöring på plattan. Passagerare från ISAF tog plats i de helt unika och väldigt speciella sätena. De kanske bäst beskrivs som en kombination mellan en hopfällbar ”natosäng” och en hängmatta.

Lastmästarna kontrollerade outtröttligt sina ”punkter”.

För den som inte flugit TP 84, eller Hercules, tidigare så beskrivs den bäst som något väldigt enkelt och väldigt funktionssäkert som har ett jättelikt lastutrymme där det går att lasta upp till 20 ton. Personal, gods eller fordon spelar ingen roll. Går det in genom lastluckan så åker det med.

Många nationer i ISAF
Inom några korta ögonblick började besättningen att förbereda start. Passagerarna till Kabul var cirka 40 personer av många olika nationaliteter. Den svenska besättningen flyger nämligen för ISAF i en organisation som heter Itas, Intra Theatre Airlift System. Där fanns uniformer från Sverige, Italien, USA, Holland, Frankrike och så vidare. Till detta kom ett antal civila personer som också de arbetar för ISAF.

Besättningen samarbetade som ett väloljat maskineri.

Verkligen att flyga
Starten blev en klassisk Herculesstart. Från banänden vrålade motorerna igång och alla trycktes bakåt i planet. De flesta greppade tag i selen och höll emot. Upp, upp, brant, brant, jättesväng som säkert skulle passat bra på en speedwaybana och vidare ut mot Kabul. En stackars civilist höll krampaktigt i lättmetallsramen till sin sits och grimaserade illa. Efter några minuter återgick hans ansikte till mer normal form och också han kopplade av. Detta var verkligen att flyga…

Mot Herat. På marken ses ett par byar, omgärdade av det karga landskapet.

Trasig färdkompass
Cirka tio minuter ut på vår färd kom lastmästaren ut till oss i lastrummet. Han informerade om att vi måste gå tillbaka till Marmal. En färdkompass hade slutat att fungera och den måste lagas innan vi kunder fortsätta mot målet. Det som nu hände var verkligen imponerande.

En färdkompass strejkade. Det var inget som hindrade maskinen någon längre stund.

Direkt efter landningen tömdes planet på passagerare. Flygmaskinisten och en tekniker kastade sig över problemet. Komponenter lossades. Felet söktes och reparerades med en fart som sällan skådats. Cirka en halv timme efter att vi återkommit till Marmal var vi åter i luften för att fullgöra dagens uppdrag. Imponerande tempoväxling från det vardagliga arbetet till lösandet av ett problem med en märklig kombination av både fart och lugn.

Noggrannhet
På väg från Herat senare på eftermiddagen gavs en möjlighet att få sitta i cockpit och samtidigt kunna ta del av kommunikationen inom arbetslaget. Inför start var den riktigt intensiv. Var och en visste exakt vad som skulle göras. Checklistor lästes och bockades av. Noggrannhet och åter noggrannhet måste vara något av ett varumärke för dessa besättningar. Att aldrig lämna något åt slumpen eller gena i hörnen.

Chefen för den svenska kontingenten i Afghanistan, överste Gustaf Fahl, följde SAE denna dag. Det blev många tillfällen till diskussioner och utbyte av tankar med besättningen.

Trots allt detta kontrollerande så dröjde det inte länge innan vi var i luften och kunde påbörja den cirka 50 mil långa resan tillbaka till Kabul. 50 mil? Som mellan Stockholm och Umeå! Och det är bara en liten del av landet. Afghanistan är inte så litet som det verkar på de kartböcker som man oftast kan se i Sverige.

Rationellt lastsystem
Inför dagens sista resa, flygningen tillbaka till Marmal, lastades gods på ”palett”.

Paletterna bidrar med en superrationell lasthantering.

En vidunderlig känsla infinner sig med utsikter som denna.

Det är en sorts platta som glider på de rullar som är placerade på golvet i flygplanet. Dessa gör att lasten kan vara stuvad och säkrad innan det är dags att placera den i planet. Det gör att tiden för lastning blir oerhört mycket kortare än vad den skulle bli om allt detta skulle handlastas och säkras kollivis i flygplanet. Detta system ger hög effektivitet och bra arbetsmiljö för besättningen som ju i första hand vill ha planet i luften för att flytta passagerare och last till nytta för deltagarländerna i ISAF.

I mitten av september kommer den sista operativa flygdagen i Afghanistan att genomföras för SAE. Därefter kommer flygplanet att rotera hem och inom kort kommer nya arbetsuppgifter att vänta på personalen och deras flygplan.

5600 meter över havet. Två sjöar men nästan ingen snö, märkligt!

Text och foto: Wilhelm Guldbrand/FS 19

Fakta om TP 84
Utskrivet namn: Transportflygplan 84
Annat namn: C-130 Hercules
Besättning: 6 personer
Spännvidd: 40 m
Längd: 30 m
Maximal startvikt: 70 ton
Maximal lastvikt: 20 ton
Marschhastighet: 550 km/tim
Flygtid: 7-8 tim.

Dela på Facebook

Som en helt valig vallokal fast på en alldeles ovanlig plats, i Mazar-e-Sharif Afghanistan.

En liten men jämn tillströmning av röstande kom till vallokalen på Camp Northern Lights, när den öppnade tisdagen den 31 augusti, efter lunch. En mindre grupp röstande väntade när valförrättaren Ulrika Björkquist kom till lokalen och strax därefter kunde soldaterna lämna sina röster.

Läs resten av artikeln på Försvarsmaktens hemsida under följande länk!

Dela på Facebook

Den finländska flaggan är på plats. Chefen har tagit emot förbandet och ceremonin har börjat.

Sedan en tid har en ny finländsk kontingent anlänt till Afghanistan. Överlämningar mellan den gamla och nya styrkan har skett och nu är de nya finländska soldaterna på plats. Detta markerades i veckan som gick vid genomförandet av den officiella ”TOA-ceremonin” Transfer of Authority-ceremonin mellan enheterna.

Den tidigare chefen för den finländska kontingenten överstelöjtnant Ari Grönroos överlämnar fanan och ansvaret till den inkommande och nye chefen, överstelöjtnant Mikael Fäldt.

Ceremonin genomfördes strax före lunch på måndagen den 23 augusti. Tidigt var förbanden på plats och för de nya soldaterna i landet var den säkert en upplevelse och ett minne för lång tid framåt. För svenskarna som nu börjar bli ”gamla i gården” så är gemensamma uppställningar nu att betrakta som rutin. Ändå är det något speciellt när en ny kontingent kommer in och ska komma på plats.

Kort och kärnfull ceremoni
Som sagt så har de nya soldaterna varit på plats en tid för att genomföra överlämning. Denna måndag stod de beredda att axla ansvaret för den tid som kommer. Efter att chefen för Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif (PRT MeS) överste Gustaf Fahl tagit emot inspekterade han förbandet och hälsade det välkommet till operationsområdet. Den avgående chefen, överstelöjtnant Ari Grönroos, tackade bland annat för den extremt höga professionalism som personalen visat under sitt uppdrag och konstaterade att kontingenten inte drabbats av några förluster under sin tid i missionsområdet.

En del av den nya finländska kontingenten med absolut uppmärksamhet på det som händer under ceremonin.

Den nye chefen för den finländska kontingenten under sitt öppningstal till den närvarande personalen på Camp Northern Lights.

Efter överlämningen av ansvaret som symboliskt genomfördes när den finländska flaggan överlämnades till den nye chefen så blev det dennes tur att ta till orda. Han berättade om hur han såg på den kommande tiden och det som står att göra. Därefter var det dags att gå vidare till nästa punkt på dagordningen.
Resten återstår
Köket markerade denna dag genom att som vanligt servera en mycket minnesvärd måltid som också kom att markera avslutningen på inledningen av den nya finländska kontingentens tid i Afghanistan. Nu återtår det verkliga arbetet, att hjälpa till att ge det afghanska folket en bättre framtid.

PAO

Dela på Facebook