FS19 – Utlandsstyrkan i Afghanistan

Fotpatrullerna syftar till att visa närvaro och möta lokalbefolkningen i vårt område.

En del av vår verksamhet består av patruller som bland annat ska syfta till att visa närvaro och förbättra säkerheten men också för att skapa möjligheter till möten och samtal med den afghanska befolkningen i vårt område.

I vårt närområde runt Camp Northern Lights, CNL, i Mazar-e-Sharif genomförs minst ett par fotpatruller per vecka. Det här innebär att vi i grupp på cirka åtta personer tillsammans med en eller två tolkar ger oss ut i närområdet och tittar på infrastrukturen, besöker skolar med mera men framför allt skapar tillfällen för samtal med dem som bor i vår del av staden.

De som kommer fram först är barnen, och sen männen. Kvinnorna går vi förbi på gatan eller ser på håll. Vissa tittar nyfiket, men för att kunna mötas krävs att vi har kvinnor med oss, och att de ser att vi är kvinnor. En signal kan vara att visa sitt långa hår, hästsvansen eller flätan och undvika huvudbonad.

Om utrustningen bars på rätt sätt skickar vi signaler till omgivningen att vi är kvinnor.

Ett annat sätt som använts av andra är att låta kvinnorna i patrullen bära sjal.

Tisdagen den 17 augusti var jag en av dem som gick med tillsammans med ytterligare tre kvinnor ur FS 19. Detta innebar att vi var hälften män och hälften kvinnor, men framför allt att vi kvinnor var rörligare som en egen grupp i patrullen och kunde svänga in på smågatorna där kvinnor visade sig och ville stanna upp för ett samtal.

Vad pratade vi om?
Vi frågade om de uppmärksammat att det brukade finnas kvinnor i våra patruller och talade om att de gärna får ge sig till känna när vi kommer om de har något de vill prata om.

Det är på smågatorna som vi kvinnliga soldater kan möta den afghanska kvinnan.

Vi diskuterade också det kommande valet och om de fått sina röstkort och planerade att rösta plus andra vardagliga saker.

Det enda vi saknar när vi patrullerar på detta sätt är kvinnliga tolkar. Det skulle öppna upp ännu mer och också möjliggöra för oss att sitta ner tillsammans på gården eller i hemmen över en kopp Chai (te) och prata vidare i lugn och ro.

Men hur som helst är det till 99,9 % oerhört positivt att patrullera och vi möts hela tiden av glada ansikten, speciellt bland de yngre.

Text: Kapten Helena/Gender Field Advisor
Foto: Kimberly Stinson

Dela på Facebook

Jag trivs! Jag har det bästa jobbet man kan ha här, säger plutonbefälet Jonas från Arméns jägarbataljon till arméinspektören.

– Ni bidrar till positiva resultat för den Afghanska befolkningen. Det var budskapet arméinspektören Berndt Grundevik gav soldaterna vid hans besök i byn Ali Zayi, några mil väster om Mazar-e Sharif i tisdags.

Läs återstoden av reportaget på Försvarsmaktens webbplats under följande länk!

Dela på Facebook

Totalt var vi ca 30 fordon, mestadels Afghanska polisen och militären som begav sig mot det område som vi snart kom att inse kan liknas vid dörren till ”Narnia".

Miljöer som kunde vara tagna ur sagor.

Ända sen barnsben får man höra om berättelser som nästan uteslutande handlar om det goda och onda i världen, förmodligen en slags undermedveten propaganda för att människor ska välja rätt linje i livet med motiveringen att det i slutändan ändå alltid är det goda som vinner. Ofta utspelar sig dessa två antagonister i miljöer som endast lämpar sig i fantasins sagomiljöer. Varför vi tar upp detta beror på att vi ständigt blir påminda om dessa faktorer, inte sällan så färdas vi i miljöer som kunde vara taget ur sagor, inte sällan känns det nästan surrealistiskt att det godas antagonist iakttar oss och bara väntar på rätt tillfälle att få förstöra utvecklingen och välfärden för landet, men kanske mer konkret fysiskt förhindra oss att inte hjälpa. Vår grupps huvuduppgift är att följa och leverera flygunderstöd till enheter med hög hotbild.

Området söder om Sar-e Pol informerades vara riskfullt efter den senaste tidens attacker men även terrängen som inte medger utrymme för några misstag, varpå gruppens uppgift denna gång gick ut på att understödja ANSF och deras operation tillsammans med ISAF provinskontor i Sar-e Pol.

Det som först verkade vara ett ganska beskedligt pass genom bergskedjan … visade sig ganska snart vara en bergbeklädd käft som svalde oss. Körandes med våra galtar i delvis uttorkade flodfåror, vägavsnitt uthackade ur lodräta bergssidor och med hotvarningar om insurgenternas förehavanden så reflekterar man över hur sårbar man kan känna sig trots all träning, utrustning och beväpning.

Jord och vatten, två av jordens element har genom årtionden av tvist förärat oss med en djupt skuren vägbana.

Under vår framryckning mot en by där vi skulle samverka med byborna fick vi information om en pågående insurgentattack mot en polispostering ca 15 km längre fram. Konvojen ökade farten något för att understödja de utsatta. Det känns som tiden står stilla och tankar om du hur man bäst ska kunna hjälpa rullar fram och tillbaka i skallen i takt med fordonets orytmiska gungande över det karga landskapet.

Väl framme vid den utsatta byn har vi nu nått så djupt in i oländiga bergsområden att vägar numera kan liknas vid gammeldags cykelstigar, primitivt framskottade. Detta resulterar i vad som kan liknas en fastkörning, men i själva verket är det tre av sex hjul på vår sjukvårds-”Patria” som hänger utför en klippavsats.

Lodräta bergsidor, på riktigt.

När det vinande ljudet från fordonsturbon tystnat så hör vi intensiv skottlossning mot vårt håll. Insurgenter skjuter på mycket långt håll, ca två kilometer mot de ANSF styrkor som framrycker i täten. Kraftiga smällar från granater medför att den tidigare så idylliska dalen nu förvandlas till en ljudförstärkare för 8 cm granater och finkalibrig eld som lobbas, en uppgift dalen löser mycket bra då vi rycker till vid de värsta smällarna och visuellt söker nedslag i vår omgivning. Reflekterandes över allvaret i situationen, med ett eget fordon fast i vad som nu var en stridsarena lättades känslan en aning av att vi inom närtid blivit tilldelade två stycken stridsflygplan av modellen F-16 för att lösa situationen med insurgenterna. Efter att ha upprättat samband med piloterna och gett dem en lägessituation så gavs ge uppgiften att visa styrka.

Vi har grupperat för att kunna överskåda området.

Det som tidigare varit kraftiga smällar framstod nu som små puffar då stridsflygen svepte extremt lågt längs bergsidan och släppte ifrån sig brinnande facklor som varning. Detta fick insurgenterna att avbryta sig eldgivning, nu övergick piloternas uppgift att söka efter de insurgenter som inte förstått budskapet. Dock så gömde de sig mycket väl i klippskrevor vilket gjorde de svåra att upptäcka, även med flygets sensorer.

Samtidigt längre ner i dalen hade övriga i ISAF lyckats med konststycket att bärga den fasthängda ”Patrian” och vi sökte oss till säkrare nejder för att återhämta i skydd av mörkret. Flyget rekade snabbt av vägen efter hot innan de återvände till sitt ursprungliga uppdrag.

Samverkan i en av byarna vi passerade, frågor och hur deras situation är och inställning för valet varvades med information om ISAF:s förehavanden.

Natten bjöd på några röda streck i horisonten som för en lekman kan uppfattas som vackert men som i själv verket är spårljus med ett annat syfte. Natten fortlöpte utan komplikationer trots att de fårhundar vi grupperade bredvid och blev accepterade av markerade rörelser i närområdet. Vad de skällde åt får vi aldrig veta.

Vi vaknade i gryningen och med ljuset kom så även en ny arbetsdag. Idag gick uppgiften ut på att om möjligt tillsammans med ANSF styrkor dra sig tillbaka till den by som primärt var operationens fokus. Dock hade ANSF efter flygets skenattacker initierat sökoperationer efter insurgenterna och hade inget intresse att ändra på den agendan.

ISAF-styrkorna tillbakaryckte återigen till bergpasset som tagit dem dit, vi pratade under vägen dit om hur mäktig terrängen varit, dialogen avbröts återigen med tystnad, stirrande ögon och passagen genom dörren.

/Magnus C TACP

Dela på Facebook

CV90-besättningen gör sig klar för ännu en patrull i den afghanska sommarnatten.

I bakgrunden syns polis utan uniform. Detta kan ibland ställa till med problem för oss då det är svårt att skilja motståndaren från beväpnad icke uniformerad polis.

Det har varit en händelserik och intensiv vecka. Redan under framryckningen till operationsområdet och vår tillfälliga förläggning fick plutonen ta sig an nya utmaningar. Några kilometer väster om Mazar-e Sharif blev det första stridsfordonet vittne till en motorcykelolycka. Plutonen gjorde halt och genomförde ett snabbt omhändertagande av de tre chockade afghanerna som turligt nog klarade sig med enklare skrapsår.

Vi fortsatte framryckningen men kom inte många kilometer innan vi mötte en svensk ISAF-enhet som spärrat av vägen. Det visade sig att det alldeles nyss exploderat en IED (Improvised Explosive Device) i form av en vägbomb. Bomben hade exploderat då en kolonn av ANP (Afghan National Police) –fordon passerade. Kolonnen hade även blivit beskjuten från norr med finkalibrig eld. Vår pluton fick i uppgift att ta stridsställning för att understödja omhändertagandet av ANP-kolonnen och klareringen av platsen där bomben exploderat. Motståndaren hade redan försvunnit från platsen och snart var vår pluton på rull igen.

Byborna samåker miljövänligt till och från arbetet på fälten i denna välanvända buss.

Resterande delen av framryckningen fortlöpte utan komplikationer och vi kom fram till patrullbasen där vi löste av en något sliten pluton som spenderat knappt en vecka i området.

Efter lunch och ordergivning påbörjade vi framryckningen till en by där det varit oroligt en längre tid. Väl framme vid byn grupperade vi fordonen i utkanten av byn, gjorde avsittning och genomförde en fotpatrull. Stridsfordonen är bra på mycket men ser inte särskilt snälla ut och därför brukar vi försöka att hålla fordonen i bakgrunden då vi patrullerar för att prata med afghanerna.

Gruppen som patrullerar rapporterar till stridsfordonen och QRU (Quick Reaction Unit)-enheten som väntar utanför byn

Det är en liten by vi patrullerar och byborna är till huvuddel bönder som lever enkelt och brukar jorden i närheten. ISAF har inte varit närvarande i byn på en längre tid eftersom man haft indikationer på att infarterna till byn varit minerade. Mineringarna kan vara utlagda av de motståndsgrupper som finns i området. För några veckor sen öppnade skyttekompaniet huvudvägen in till byarna och hjälpte polisen i området att bygga två polisposteringar.

Patrullen tar en paus i skuggan av kvällssolen innan de återgår till stridsfordonen.

Under fotpatrullens gång pratar vi med byborna som är positiva till vår och polisens ökade närvaro. Det framkommer dock att byborna inte riktigt litar på polisen. Förhoppningen är ju att polisen i fortsättningen ska kunna säkerställa bybornas säkerhet. Det är inte svårt att förstå att byborna inte litar på polisen eftersom den sägs vara otroligt korrupt. Flera av polismännen sägs ha ett tvivelaktigt förflutet och misstänks även ha släktingar som står på andra sidan lagen. Det hela är en stor soppa så vitt vi förstår.

Efter patrullen grupperar vi i närheten av en polispostering och samverkar med polisen över en kopp te. Polisen säger som de gjort flera gånger tidigare. De känner sig trygga när vi finns i närheten eftersom motståndaren inte vågar sig fram då. Vi stannar kvar i närheten av byn en bra bit in på natten för att visa polisen att vi finns där för deras och bybornas säkerhet.

Signalisten har det lite extra tungt under den cirka två timmar långa fotpatrullen.

Efter ett par timmar i mörkret blir vi via radion anropade av en annan svensk enhet i närheten som meddelar att det varit skottlossning i närheten av den patrullbas som plutonen ska använda som nattförläggning under de kommande dygnen. Inom ett par minuter har plutonen gjort sig anfallsberedd och påbörjar framryckning mot platsen för skottlossningen. Polisen i posteringen säger att de skjutit mot vad de tror är talibaner. Efter att plutonen patrullerat österut och konstaterat att allt är lugnt i området framrycker vi till patrullbasen för att äta, sova och göra klart fordonen och utrustningen för morgondagens patruller.

Delar av DQ tillsammans med ANP som tycker att raketgevär är ett lämpligt vapenalternativ vid fotpatrullering i byn.

Patrullbasen är en före detta ANA (Afghan National Army) bas. Där har vi under veckan delat förläggning och bevakning av basen med ANP (Afghan National Police). En anledning till att vi bor med ANP i basen är att den ligger taktiskt utplacerat mitt i operationsområdet vilket gör att plutonen snabbt kan vara på plats om något skulle hända och vår hjälp behövs. En annan anledning till att dela förläggning med ANP, kanske än viktigare, är att visa att vi kan och vill jobba tillsammans med afghanerna för ökad säkerhet i Afghanistan med förhoppningen om att de i slutändan själva ska kunna ansvara för lag och ordning i sitt eget land. Tidigare i år mördades ett flertal brittiska soldater i södra Afghanistan då de delade förläggning med ANP. Två av soldaterna mördades då de låg och sov på natten. Vi är på vår vakt.

Patrullen gör flera längre halter för att prata med byborna

Vibrationerna i vagnen, den höga bullernivån, solen, dammet, fotpatruller, postverksamhet och vård av utrustning har gjort oss trötta och de flesta av oss somnar, kanske trots viss oro, ganska snabbt den första natten. Någon längre sammanhängande sömn blir det inte då det går åt mycket tid och personal för att vakta förläggningen under tiden vi är där. Det är svårt att jobba halva nätterna och försöka sova på dagarna då det är ljust och ibland olidligt varmt i avsaknad av AC. På grund av det begränsade packningsutrymmet i våra stridsfordon har vi minimalt med bekvämligheter med oss eftersom vapen, ammunition, mat och vatten står högre på prioriteringslistan. Tältsängarna som vi ställer upp i de stora tälten är uppskattade då vi tidigare sett råttor, ormar, spindlar och en del andra småkryp som vi gärna inte vill dela sovsäck med.

Gamla kanoner och nya kanoner inne på patrullbasen.

Veckan går och de kommande dagarna och nätterna genomför vi patruller både till fots och med fordon i byarna i närheten. Timmarna i patrullbasen då vi inte sover går åt till att äta, bevaka basen samt att underhålla fordon, vapen och annan utrustning. Vi har med oss en ovanligt social och välutbildad afghansk tolk som är född och uppvuxen i Mazar-e Sharif. Han har många års erfarenhet av tolkyrket men har nyligen börjat jobba för svenska ISAF och är väldigt intresserad av Sverige och svensk kultur. Vi har många intressanta diskussioner under veckan och samtalsämnena är många. Bland annat diskuteras polygami, talibanernas massaker av den etniska gruppen Hazarer i Mazar-e Sharif 1998, Sveriges statsskick, det svenska kungahuset, religionstolkningar och framförallt jämförelser av den svenska och afghanska kulturen över lag.

Gräv och förbättra! Här förbättras postvärnen med nya sandsäckar.

En morgon väcks vi strax innan 06.00 av att poliserna högljutt skriker mellan varandra, på radio och till oss. Genom tolken förstår vi att det ligger en IED på vägen strax norr om patrullbasen. Vi genomför ett anfall med stridsfordonen och tar terräng runt platsen för den misstänka bomben. Vad vi kan se är det en IED och vi skickar en rapport till Camp Northern Lights. Under förmiddagen röjs sedan bomben av svenska enheter och vi kan återgå till patrullbasen för att äta lunch innan dagens första patrull.

Vi hinner knappt äta klart innan poliserna i basen påkallar vår uppmärksamhet igen. De säger att deras kollegor i en by i närheten är i strid med talibaner och behöver vår hjälp. De svenska cheferna på plats gör en snabb stridsplan och sedan påbörjas dagens andra anfall. Vår pluton anfaller i täten då vi har de bästa förutsättningarna för observation och verkan. Vi ser dock inte skymten av några talibaner och får via ANP, som plösligt anfaller igenom våra linjer, veta att motståndaren har vikit in i den täta vegetationen.

Vi framrycker tillbaka till CNL för en natts riktig vila, en dusch och ett mål lagad mat för att åka ut morgonen därpå. På vägen hem skämtar vi om att vi egentligen bara behöver göra en u-sväng inne på campen, fylla på drivmedel, mat och vatten för att åka ut igen och att bekvämligheterna på CNL är överskattade.

Efter knappt en mils fordonsmarsch kör vi förbi en trafikolycka. En bil har frontalkrockat med en lastbil lastad med får och åsnor. Vi gör halt och är beredda på att omhänderta skadade. De afghanska fordonen är rejält tillknycklade och det sitter och ligger några afghaner intill lastbilen. Det visar sig dock att de svårt skadade redan har transporterats till sjukhus och personerna som är kvar mest är chockade. Djuren på lastbilen har klarat sig sämre. 19 döda får ligger uppradade på marken och alldeles intill står en åsna med brutet bakben och betar av gräset till synes ganska obesvärat.

Återhämtning i förläggningen efter patrull.

Väl tillbaka på den svenska campen tankar vi, städar ur vagnar och fyller på förnödenheter. Sen avnjuter vi en middag som smakar ganska bra efter några dagar med frystorkad mat och konserver. Några av oss går och tränar, cheferna börjar skriva rapporter, vissa fortsätter att vårda personlig utrustning medan några är så trötta att de går och lägger sig.

Senare på kvällen går larmet om att en stor motståndsgrupp har utgångsgrupperat för ett anfall mot en polispostering ute i vårt operationsområde. Vår pluton får uppgiften att gruppera i patrullbasen vi precis kom hem ifrån för att snabbt kunna undsätta polisen om det förmodade anfallet blir ett faktum. Sagt och gjort. Vi gör uppsittning och ger oss ut i natten. På vägen ut skämtar vi i vagnens internradio om hur vi för några timmar sen skämtade om hur drygt det skulle vara att bara precis åka in på CNL och sen åka ut direkt igen. Dagarna här nere blir sällan som man tänkt sig. Det blir en lugn natt utan några strider. Resten av veckan fortsätter vi att patrullera området både dag och natt. En sådan här vecka blir det ganska uppenbart för oss att vi gör skillnad för afghanerna när vi är här. Det är tydligt hur mycket lugnare det är när vi finns närvarande.

Text: Johan, soldat vid Skyttekompaniet.

Dela på Facebook

De afghanska polischeferna som ledde operationen var själva på plats. Samverkan skedde med PRT:ets operationsledare på platsen för att stödet till polisen skulle bli optimalt.

Ännu en by i det talibaninfluerade området väster om Mazar-e-Sharif har nu afghansk polis närvarande dygnet runt. Detta efter att enheter ur Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif understött polisens inträde i en by nordväst om byn Ali Zayi. Nu går invånarna en tryggare framtid till mötes när de afghanska myndigheterna kan skydda sina medborgare från destruktiva gruppers påverkan.

Det handlar om lag och ordning. Något som för oss i västvärlden är något självklart. Det är det däremot inte i detta av krig och inbördes stridigheter härjade land.

Läs återstoden av detta reportage på Försvarsmaktens hemsida genom denna länk!

Dela på Facebook

Under patrullerna delas också tidningen ISAF-News ut.

Det är förmiddag, solen börjar stå högt på himmelen och jag åker som kulspruteskytt på en av galtarna. Vi färdas västerut genom öknen, och fordonskolonnen river upp sandmoln som gör det svårt att både se och andas. Söderut tornar bergskedjan Hindukush upp sig likt en massiv ryggrad i landskapet, och öknen brer ut sig nedanför. norrut, bara på andra sidan vägen, ligger ett grönt och lummigt jorbrukslandskap med träd och buskar så långt ögat kan nå.

Ännu ett postpass, under dagtid denna gång. Solen lyser starkt även genom kamouflagenätet som är uppspänt för att ta den värsta udden ur den skoningslösa middagssolen. Ute på åkrarna går skäggiga män i särk och kostymväst och gräver bevattningsdiken med plåtskodda träspadar. Jag ser skymten av en bhurkabeklädd kvinna som håller ett litet barn inne på en av gårdarna, hon återvänder snabbt in i lerhuset. En pojke leker med ett får vid en stor hög med spannmål. Jag hör mullret från våra fordon, en av grupperna beger sig ut på patrull. De försvinner längs vägen och lämnar ett moln av damm efter sig. Jag hör fågelsång, lekande barn och åsnors bröl. En otroligt vacker fågel flyger förbi. Den är azurblå och gyllengul med svarta vingspetsar. Jag tittar på klockan. Efter postpasset måste jag äta något. Om några timmar är det min grupps tur att gå ut på patrull.

Kontrasterna är tydliga. Bravoplutonen är på väg ut igen, och jag håller fast kulsprutan med ena handen medan jag gräver upp en vattenflaska ur byxfickan med den andra. Några dagar tidigare hade vi fått veta att vi fått den stora förmånen att kunna ta några dygn i terrängen av Alphaplutonen som då förberedde sig inför sin leave, och därmed kunde vi få längre tid ute än vad som först var planerat. Detta tackar vi för och önskar samtidigt Alpha Qubec en trevlig hemmavistelse!

Till Ali Zayi
Marschmålet är, nästan enligt rutin vid det här laget, ”Rysshöjden” vid Ali Zayis. Smeknamnet på detta vårat ”home away from home” kommer ifrån en spekulation i att ryssarna byggde dessa höjder som finns här och där under sin ockupation på sjuttiotalet. Jag vet faktiskt inte. Har till och med hört ryktet att dessa höjder byggdes redan av Alexander den Store. Ingenting är omöjligt i ett land som varit i nästan konstant ockupation i tusentals år…

Fordonskolonnen ringlar fram över öknen.

Det är här kompaniet valt att samla resurser för att lugna ner området och stävja den kriminalitet som haft detta område som bas. Ali Zayis är beläget väster om Mazar-e-Sharif och ligger i den ”Röda Triangeln”, alltså ett område som räknas som särskilt utsatt.
Det är i detta område FS 19:s skyttekompani har gått in och etablerat sig, mitt i smeten så att säga. Detta har visat sig vara ett vinnande koncept då det har blivit lugnare än beräknat sedan ISAF slog sig ned på platsen.

Plutonen medförde ett släp med både förnödenheter och "nice-to-have"-saker såsom fryst vatten och godis.

Fordonsmarschen förlöpte utan missöden och vi kunde avlösa de som fram tills dess hade ansvaret för försvaret av FOB:en (Forward Operations Base, en framskjuten förläggningsplats). Vi installerade oss. Slog upp våra myggnät, avnjöt en stilla lunch och packade upp det resterande av den medtagna utrustningen innan ”det riktiga” arbetet drog igång.

"Gräv och förbättra." En klassisk svensk order som tusentals soldater fått under sina internationella insatser.

När man ska vara ute en längre period är det trevligt med lite extra stridsvärdesförhöjande saker, såsom små kylskåp att nödtorftigt kyla vattenflaskor (man blir trött på att dricka silverthé i längden…) eller konservburkar med Bullens pilsnerkorv som avbrott till frystorkade grönpåsar.

Patrull- och posttjänst
Ett märkligt fenomen när man vistas ute i fält är att tiden förefaller gå mycket fortare. Man hinner få mycket gjort, vistas mycket i byarna och bland folket (Samtidigt som dagarna fram till nästa leave flyger förbi!) och ett skyttekompanis arbetsuppgift är ju att vara ute i terrängen. Bravo Quebec hann med flertalet patruller, både till fots och i fordon, under dessa dygn. Grupperna turas om att bevaka/försvara höjden, vara ute på patrull och återhämta. Posttjänst är en absolut nödvändighet, och trots att det förvisso är ett gott tecken att inget händer kan det för den enskilde soldaten vara aningen skinntorrt…

Fotpatrull längs Balkhfloden.

En uppgift under dessa dygn var att rekognoscera terrängen för att avgöra om den var möjlig att framrycka i. Detta genomfördes genom att, just det, framrycka genom terrängen…
En grupp avdelades att ge sig ut och traska genom den något svårframkomliga vägsträckan medan andra gruppen rörde sig fordonsburet i närheten. Att marschera hemma i de svenska skogarna är en sak, att göra detsamma härnere kan vara mer problematiskt. Det är av yttersta vikt att hålla vätskebalansen och ta raster, annars kan kroppen lätt säga ifrån. Detta fick tyvärr en av soldaterna erfara då denne mådde dåligt efter en längre marschsträcka, på vägen tillbaka efter utfört uppdrag.

Bra sjukvårdsresurser
Sjukvårdsresurserna på plats, först gruppsjukvårdaren och därefter ett MMT (Mobile Medical Team, en vagn med mer avancerad sjukvårdsutrustning samt sjuksköterskor) omhändertog soldaten. Sjukvårdspersonalen på plats bedömde efter en tids behandling och övervakning att en Medevac, medicinsk evakuering, var nödvändig. Hjälp tillkallades från tyskarna som skickade två helikoptrar att evakuera soldaten. Detta var ett utmärkt tillfälle att testa vår förmåga att tillkalla samt landsätta helikoptrar, samt samarbeta med andra nationer inom ISAF.

En tysk helikopter lastar in den nödställde för transport uppåt i sjukvårdskedjan.

Soldaten vårdades ett antal dygn på fältsjukhuset på Marmal, tyskarnas camp, och är nu helt återställd och åter i tjänst.

Hon sade: "Thank you".

Efter blodröd sol
Det är tidig morgon, några timmar tidigare såg jag den blodröda solen långsamt gå upp i öster. Min grupp går till fots på patrullformering genom en av byarna. Skyddsplattorna i västen tynger och vapnet hänger vid sidan, som ett onödigt tungt halsband men ändå en försäkring om något skulle gå snett, en trygghet för mig, min grupp och de civila vi är där för att skydda. Min gruppchef går framför mig i formationen, han stannar då och då för att prata med män som står utmed vägen. Samtalsämnena verkar variera, alltifrån hur det går med skörden till rykten om att en ökänd kriminell i byn har blivit gripen tidigt imorse. Medan vi går utmed vad jag uppfattar som byns huvudgata springer små barn fram till oss och håller upp händerna. Några vinkar, några tigger ”Boll! Boll!”, men vi har inga bollar med oss och det är inte heller vårt jobb att förse barnen med bollar – vi är där för att de ska kunna gå i skolan och slippa vägbomber, överfall från kriminella och få sina liv begränsade av religiösa extremister. En liten flicka tittar fram bakom ett hörn, ler och säger ”Thank you”. Kanske har hon kunnat börja i skolan sedan vi kom till området. Kanske är det bara de enda ord hon kan på engelska. Det är ändå en bekräftelse på att vi behövs här.

Möta människor
Det är genom att patrullera i byarna och prata med befolkningen som vi får mycket information av vad som händer, samt ”ta pulsen” på området och känna av hur stämningen är dit vi kommer. ISAF-anställda tolkar följer med patrullerna och möjliggör våra möten med byborna. De underlättar också vid samverkan med afghansk polis och militär då de allmänna engelskkunskaperna inte alltid är de bästa hos lokalbefolkningen. Inne i Mazar-e-Sharif talar dock många, särskilt ungdomarna, hjälplig till god engelska.

En äldre man får en radio. Han hade aldrig ägt en radio i hela sitt liv...

På tisdagen blev vi avlösta och färdades in mot Camp Northern Lights. Det har förvisso sin speciella charm att sova under bar himmel, ligga och beskåda de tusentals, kanske miljoner stjärnorna, koka vatten på trangiakök och äta frystorkat samt borsta bort småkrypen från kroppen under postpassen – men omväxling förnöjer och det är trots allt ganska behagligt att sova i AC-temperade baracker i riktiga sängar med rena lakan, och inte minst kunna ringa hem till sina anhöriga som undrar varför man inte hört av sig!

Natten ligger tyst över Afghanistan. Jag sitter i ett postvärn och blickar ut över det mörka landskapet. Det är en lugn natt. Det är helt tyst, förutom syrsornas sång, enstaka fågelskrin och hundars skall. I fjärran, långt bort mot bergen, lyser en lägereld som då och då blossar upp, och jag gissar att någon häller bensin över brasan för att hålla den levande. Jag hör hur någon vid sovplatserna krafsar med sin utrustning.. Jag tittar på klockan och konstaterar att mitt pass snart är slut. Det är lätt att tiden går fort när tankarna maler på om livet därhemma, livet i insatsområdet och livet i stort, allt medan man bevakar den egenartat vackra omgivningen.

Text: Martin
Soldat vid Skyttekompaniet

Dela på Facebook

Också efter ledigheten, en sol utan nåd.

Då är skyttekompaniets Bravopluton tillbaka från sin första leave, eller ledighet, i Sverige. Det hade överlag varit en trivsam semester hemma i sommarvärmen med familj och vänner. Det var med laddade batterier, trots midsommarfirande och övriga förlustelser som plutonen åter stod under en sol utan nåd på Marmal, redo att ta vid där vi slutade två veckor tidigare.

Efter två dygns tjänst som vakt- och snabbinsatsstyrka, så kallad QRU-tjänst, för att komma in i matchen igen var det dags att packa ihop materielen och bege sig ut till Ali Zayi, väster om Mazar-e-Sharif, där kompaniet och PRT:et under en längre tid har kraftsamlat för att stabilisera och återuppbygga den ökända regionen. Sagt och gjort, vi lastade fordonen och begav oss ut genom öknen.

Trots att det bara var dygn sedan jag satt i shorts och T-shirt i en civil bil och färdades mot aningen mer avspända destinationer som till exempel badstranden eller uteserveringen var det inga konstigheter att stuva in sig i den mörka trängseln bak i skytteutrymmet, tyngd av skyddsutrustningen och dånet från dieselmotorerna…

Skönt att komma igång
Huruvida den gamla höjdens silhuett som tornade upp sig över den afghanska horisonten var ett kärt återseende eller inte skall jag låta vara osagt, men de flesta är nog överens om att det var skönt att komma igång med arbetet igen. Det är trots allt ute i byarna vi kan göra skillnad och motivera vår närvaro i insatsområdet. Dock hade mycket förändrats sedan vi för ett antal veckor sedan ”tog” kullen, som då endast var en sandhög på en åker.

Under vår frånvaro har övriga PRT:et inte legat på latsidan, nej, kullen har nu utvecklats till en imponerande patrullbas utrustad med såväl bastanta skyddsbarriärer av så kallade Hescos.
Där fanns också en välbehövd väg uppför kullen som tillåter oss att kunna köra upp fordonen för ökat skydd och bättre verkan. Därutöver tillkommer en nästintill överdådig lyx i formerna av soluppvärmd fältdusch, riktiga latriner samt en gedigen hygienplats. Mycket hade som sagt förändrats på kort tid.

Mekaniseringen i Afghanistan har andra nivåer än i Sverige. Något som ryggen får känna av under arbetet.

Möter folk till fots
Helt i enlighet med planen har höjden förstärkts och utvecklats för att kunna tjänstgöra som patrullbas, en knutpunkt från vilken förbandet kan utgå på patruller med mera. Då Afghanistan på sina ställen är väldigt flackt ger en höjd stora strategiska fördelar rent militärt. Man märker när man rullar genom byarna att den ökade närvaron från de internationella fredsstyrkorna har lett till att civilbefolkningen blivit mer positivt inställda till insatsen, folk kommer gärna fram och pratar och utmed vägarna står barnen och vinkar, till skillnad från när vi först gick in i området då folk i allmänhet var mer reserverade. Detta har dock förändrats, mycket tack vare våra patruller till fots då vi är ute i byarna och förklarar vad vi gör där och vilka vi är. Man måste komma ihåg att Afghanistan har varit oroligt under en väldigt lång tid, och att befolkningen fortfarande har sovjetisk ockupation och inbördeskrigsliknande tillstånd i friskt minne, därför är det av stor vikt att vi kan ha en god kommunikation med folket och kan motivera vår närvaro.

Vägarna har varit i stort behov av underhåll sedan trafiken intensifierades av polisen och Isaf.

Lagade vägen
Då vägarna till Ali Zayi under de senaste veckorna har varit frekvent trafikerade av såväl pansarskyttefordon som stridsfordon och andra tyngre fortskaffningsmedel från ISAF
hade detta lett till att de redan bristfälliga vägkropparna blivit hårt nedslitna. Detta föranledde att Bravoplutonen fick i uppgift att hjälpa till med restaurering och återuppbyggnad av delar av vägen som vi slitit på. Efter att ha rekognoscerat var behovet var som störst hade vägtrummor fraktats till området, och plutonen klev upp i ottan för att påbörja arbetet med att gräva ned dessa.

Nya trummor och nytt grus. Så blir det när trafiken varit för tung. Trummornas funktion är flerfaldig där de också ska förse trädgårdarna innanför murarna med vatten.

Svenska soldater med spadarna i handen utförde en berömvärd insats under den stekande solen. De tunga cementrören till vägtrummorna skulle ju bäras en bit också… Många liter vatten gick åt och med undantag för de glada krigare som hade posttjänsten så sov nog den stora massan av soldaterna gott den natten. Nyfikna bybor anslöt till platsen och stämningen var god.

Lokalproducerat
Törstiga som vi var inhandlades vattenmeloner utmed vägen. De var var av en fantastisk kvalité och de avnjöts tacksamt efter utfört arbete. Närodlat och ekologiskt, som det heter i Sverige. Dagen efter anlände en lastbil med grus för att ytterligare förbättra vägarna. Plutonen, som numera mer liknade en flock rallare eller ett gammeldags byalag, greppade spadarna och fortsatte med arbetet. Det kändes bra att göra rätt för sig och ta ansvar för våra handlingar, och inte lämna vägen i det skick som vi delvis förorsakat själva.

Inte bara vägarna blir lagade utan det blir affärer på vattenmeloner också.

Det skulle gissningsvis vara svårt att hävda att vi sysslar med återuppbyggnadsarbete utan insatser som denna!

Text: Martin/Soldat vid Bravo Quebec
Skyttekompaniet

Dela på Facebook

På morgonen den 15 juni inledde afghanska säkerhetsstyrkor en operation i området väster om staden Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Enheter ur den svensk-finska styrkan stöder operationen.

Läs mer om operationen på följande länk:

Dela på Facebook

Soldaterna ur skyttekompaniet klara för kontrollskjutning av sina vapen.

Lördagen den femte juni var det dags för oss på tredje pluton för att kontrollskjuta våra vapen eftersom de inte blivit använda sedan tiden på Livgardet hemma i Sverige. Kontrollskjutningar gör vi regelbundet för att vi ska känna oss helt säkra på att våra olika vapen fungerar som de ska och hålla oss kvar på toppen av vår förmåga.

Värmen har förvandlat delar av landskapet till en karg öken.

Tidigt på förmiddagen rullade vi till skjutområdet som ligger cirka 30 minuters färd från Camp Northern Lights (CNL). Väl på plats ”dukade” vi upp våra mål och såg ut platserna vi skulle skjuta från. Själva skjutningen gick väldigt bra och alla fick kontrollerat att deras vapen fungerar. Eftersom skjutplatsen är mitt ute i det öppna landskapet var det väldigt varmt. Det innebar att chefen efter att skjutningen var klar bestämde sig för att vi behövde en längre rast ute i öken.

Lunch i terrängen

Sagt och gjort, vagnarna kördes ut vid sidan av vägen och lunchrasten tog vid. Under dessa raster ordnas solskydd så att vi får skugga att skydda oss från solen. I denna ”svalka” såg vi till att alla fick äta sin utsökta, frystorkade måltid. När vi kände oss redo igen lastade vi in våra saker, gjorde uppsittning och begav oss tillbaka ”hem”, till Camp Northern Lights. Denna skjutning var det sista som behövde genomföras för att vi skulle vara redo för våra uppgifter.

Lunchen fick ätas i skuggan av fordonen.

I övrigt har plutonen kommit in i sin vardag på CNL väldigt bra med boende och liknande. Alla är motiverade och redo att jobba, stridsvärdet är på topp! Och självklart tänker alla på er anhöriga där hemma!

Text: Lisa/Skyttekompaniet

Dela på Facebook