Bläddrar bland inlägg i CNL

Med överlämningen av fanan överfördes också ansvaret för verksamheten vid PRT MeS till FS 20.

På förmiddagen den femte december lämnade chefen för FS 19, överste Gustaf Fahl, över fanan för Provincial Reconstruction Team (PRT MeS) till den pågående chefen för förbandet, överste Michael Nilsson. Med detta så tog också FS 20 över ansvaret för det område som Sverige är tilldelat i norra Afghanistan.

Ceremonin var av det traditionella slaget. En del är fanmarsch. Under denna fördes Sveriges flagga framför de deltagande förbandens fronter.

Överlämnandet innebär inte att alla soldater från FS 19 denna dag hade lämnat sina uppgifter till medlemmarna i det nya förbandet. Överlämningen är i sig en process som sker över lång tid för att inte lämna någon information eller några fördelar till motståndarna i området. En slutpunkt som kan ses är den medaljceremoni som kommer att genomföras den 16 december. Med det datumet går det att säga att FS 19 avslutat sitt uppdrag även om vissa befattningshavare kan vara kvar i operationsområdet.

Chefen för Isafs norra region talade till de samlade kontingenterna.

Traditionell ceremoni
Överlämningsceremonin följde det vanliga upplägget för traditioner av detta slaget. Förbandens personal, det avgående och det pågående förbandets soldater, samlades en stund innan högtidens start. Det blev avlämning till de båda cheferna, fanmarsch, korum och tal. Under ceremonin ledde chefen för Isafs norra kommando överlämningen av förbandets fana som i och med detta också symboliserade att nu var ansvaret och ledningen av verksamheten flyttad till det inkommande förbandet, FS 20.

Delar av skyttekompaniet under ceremonin.

Viktiga gäster
Vid viktiga tidpunkter som dessa är också de afghanska ledarna inbjudna. På plats fanns bland andra tre provinsguvernörer, provinspolischefen i Balkh, chefen för den 209. kåren som har sitt högkvarter i Mazar-e-Sharif och även brigadchefen för en av de brigader som är en viktig samarbetspartner för det svensk-finländska PRT:t. Kort sagt var de viktigaste gästerna där på plats för att genom sitt deltagande visa vilken betydelse de lägger vid att Isaf hjälper till med att trygga säkerheten för regeringen under uppbyggnaden av de egna säkerhetsstyrkorna. Något som sker med hög fart över hela landet.

Chefen för FS 19, överste Gustaf Fahl (till höger), lämnade över ansvaret till den inkommande chefen, överste Michael Nilsson.

Med ceremonin kom personalen att lämna över ansvaret för verksamheten i Mazar-e-Sharif. Så också informationsverksamheten. Det betyder inte att FS 19:s blogg kommer att avstanna ännu. Der blir tidigast när alla soldater är hemma och det går att säga att nu är uppdraget över.

Text: PAO
Foto: Michael Åström

Vi har alla ända sedan i maj hört uttrycket ”cleaning time” ett par gånger per vecka när våra kontorsutrymmen ska städas. Igår, onsdagen den 24 november, var det dags för den obligatoriska stängningen av köket på Camp Northern Lights (CNL) inför den kommande överlämningen, HOTO:n (Hand Over – Take Over) då nästa förband FS 20 anländer.

Under missionens gång har köket stängts vid två tidigare tillfällen för att samtlig personal i lugn och ro ska kunna städa köket utan att behöva förbereda inför lunch.

Innan stängning informeras förbandet via morgonmöten om det som komma skulle. Information sattes även upp utanför matsalen och på anslagstavlan som finns på campen. Frukosten serverades som vanligt mellan sex och åtta. Därefter var köket stängt fram till fem då middagen serveras. Under lunchen serveras grillade hamburgare utanför matsalen förutom de klassiska alternativen bestående av MRE:S som är en grönpåse eller nudlar.

Varför måste köket stängas?
Jo, för att belastningen på köket är hög. Varje dag tillagas det mellan 300-600 portioner mat. Och under de kommande två veckorna beräknas antalet personer på campen uppgå till mer än 800 dygnsportioner.

Det betyder att den dagliga städningen blir eftersatt och inte hinns med lika grundligt. Vid stängning kan all tillgänglig personal användas för att städa igenom utrustning, kökslokaler, torrförråd, kontor samt kyl- och fryscontainrar. Städningen måste utföras för att hålla köket rent från damm, smuts, mjöl, bakterier och annat som kan smitta ner vår mat som i sin tur kan ge upphov till magsjuka (matförgiftningar). Med andra ord, stängningen behövs för att undvika att personalen på sikt skulle kunna bli sjuk på grund av ett dåligt rengjort kök.

Så tidigt i onsdags morse började den avgående kokgruppen FS19 tillsammans med den övertagande kokgruppen för FS20 samt övrig kökspersonal bestående av lokalanställda afghaner och konraktorns personal sitt digra arbete med att gå igenom allt i köket. Inget lämnades åt slumpen.(se bifogade bilder). Och det går undan, alla vet vad som ska göras och arbetsuppgifterna är tydligt fördelade på var och en.

Ett rengjort kök kommer sedan att lämnas över till FS 20:s kokgrupp som officiellt tar över rodret på måndag.

Vissa delar av kontingentens personal knorrade i samband med stängningen. Men sett ur ett hygienperspektiv måste städningen göras regelbundet och eftersom de flesta av oss är medvetna om hur lätt det är att få ”yalla” (magsjuka) är vi nog överens om att det behövs.

Text:
Kapten Johanna Rynman
Environmental Health Officer (EHO)

På fredagen var det dags för Skyttekompaniets andra pluton, Bravo Quebec, att återigen lasta in utrustningen i fordonen och bege oss ut till vårt ”Home away from home”, den numera rikskända kullen i Ali Zayi.

TV 4 var som flera andra nyhetsmedia på besök hos oss. De fick följa vår vardag precis som den är.

På vägen stannade vi i öknen för en kort skjutning, för att säkerställa de personliga vapnens funktion – det är en trygghet att veta att skotten – om det värsta skulle inträffa – kommer träffa där man siktar, då de är den enda form av livförsäkring som gäller i Afghanistan… Nytt för denna gång var att vi hade sällskap av ett kamerateam från TV 4 som följde med oss när vi löste den första uppgiften, patrull i en närbelägen by för att visa närvaro och sampatrullera med ANP.

Under fotpatrull i syfte att samverka med byns ledare.

Mediaintresset har ökat markant den senaste tiden, vilket ni säkert har märkt hemma i Sverige. Detta är till största delen positivt för oss. Ibland har det känts som Sveriges insats i Afghanistan har gömts undan i den offentliga debatten, något som man knappast kan säga om den senaste tidens skriverier – på gott och ont. Från sakliga och substantiella artiklar om vårt faktiska arbete, vad vi har uträttat och hur det påverkar afghanernas vardag, till mindre konstruktiva artiklar som när jag till exempel får förklara för min mamma hemma i Sverige att det inte alls hör till vanligheterna att vi sitter och spelar ”IED-bingo” på Alizayis-kullen om kvällarna.

En soldat ur BQ håller post bakåt längs den leriga vägen. En karavan passerar.

Att man som reporter tar vad man kan få i informationsväg och måste förtjäna sitt levebröd har jag förståelse för, men för egen del tycker jag att man som utomstående också får ha förståelse för den humor och jargong som vissa använder som ett verktyg för att kanalisera frustration och andra känslor.

En skyttegrupp ur BQ dokumenterar ett cannabisfält väster om Mazar. Förekomsten av drogtillverkningen är problematisk, då den å ena sidan är böndernas levebröd, men å andra sidan finansierar kriminell verksamhet. Det är pengarna som styr...

November i norra Afghanistan är inte särskilt likt november i Sverige, men det känns absolut att det blivit kallare och det är försvarsmaktens förnämliga vintersovsäck som gäller om nätterna. Det känns nästan oförskämt att sitta och huttra på postpassen efter alla timmar man svurit sig hes över värmen och varit sjöblöt av svett i den stekande solen… Men på dagarna har man ofta goda möjligheter att tina upp sig efter natten, under en fotpatrull när solen ligger på. Det gäller att inte börja slarva med vätskebalansen bara för att det inte är lika varmt ute, då följer Alizayis-huvudvärken som ett brev på posten. Patruller avlöser varandra, plutonerna avlöser varandra och om några veckor är det dags för förbanden att avlösa varandra…

En familj förbereder slakten av en ko inför festhögtid. Halalslakten må förefalla primitiv och grym, men är djupt rotad i religion och tradition – och det var inte många år sedan man slaktade sina djur hemma på gården även i Sverige, istället för att låsa industri ta över grovjobbet... Högtiden innefattar att familjen bjuder på middag, och skinnet skänks till de fattigaste i byn.

Lokalbefolkningen känner också av att temperaturen kryper neråt. De som inte är utan har börjat ha på sig tjocka vinterjackor över ”pjamasen”, d.v.s. de traditionella dräkterna med tillhörande västar. Men många går fortfarande i sina plasttofflor… Jag har sett en (1!) person i gummistövlar under det här halvåret, vilket är ett talade exempel på fattigdomen då fälten kan bli otroligt leriga när regnet har fallit.

Efter ett antal dygn ute så är plutonen på väg in till CNL igen. Det har börjat skymma och solen går ner bakom bergen och bjuder på en vy som nästan ser ut som en kuliss. Jag står uppluckad bak i Patrian och observerar längs vägarna. Efter att ha passerat igenom de fattiga byarna som utvecklingsmässigt befinner sig i någon slags medeltid, med bistra skäggiga män som ger barnen örfilar när de vågar vinka åt oss, kommer vi in i stadsmiljön i Mazar-e Sharif. Här är det kvällsrusning och gulvitmålade högerstyrda toyotor trängs med zaranger på gatorna. Inne i staden är befolkningen inte lika etniskt uppdelad som ute i byarna och stämningen känns kort sagt bättre. Kanske är det det mindre mått av välstånd som ändå finns här, man har butiker och handel och en del ungdomar klär sig i ”västerländskt” snitt, rosa pikétskjortor och läderjeans med nitar. Kanske drömmer de om att leva i ett land där de kan åtnjuta den jämförelsevis enorma personliga frihet vi faktiskt har i väst, men sällan vet om att uppskatta.

På sina ställen i Mazar tronar imponerande palatsliknande villor med beväpnade vakter utanför. Kanske är det resultatet av hårt, strävsamt arbete som lönat sig, kanske är det en gammal krigsherre som roffat åt sig av de omhuldade biståndspengarna… Vi svänger av huvudvägen och framrycker på en mindre väg, det har börjat mörkna och jag har fäst min bildförstärkare på hjälmen. På den här gatan springer barnen och leker. De leker att de skjuter mot våra fordon, skrattar så de kiknar och riktar pekfingrarna som mynningar mot oss. Det känns jävligt sorgligt.
Jag försöker tänka att barn är sig lika överallt, det är samma beteende som dagisbarn hemma i Sverige som börjar leka krig när man passerar ett barnhem under marscher och övningar, men det är rätt tragiskt när man ser det i den här miljön…

För skyttekompaniets personal går verksamheten i samma spår som innan, turerna på kullen varvas med campvakt, QRU, eskorter, diverseuppgifter och leaver. Vi fortsätter att ha prioritet på området väster om Mazar-e Sharif och jobbar där med återuppbyggnad, verksamhet riktad mot de kriminella ligorna och stöd åt afghansk polis och militär. Samma sak varje dag kan tyckas, men man vet aldrig vad som kommer hända härnäst. Det som väntar befolkningen i Alizayis med omnejd är ett brobygge samt uppbyggnad av vägarna. Vägen som nu går in till staden är dålig och farlig, frekvent utsatt för vägbomber och det tar många timmar att ta sig in till staden – vilket kan gälla liv eller död för civila som drabbas av sjukdomar eller helt enkelt behöver ta sig in för att bedriva handel.
En ny snabbare och säkrare väg kan på sikt göra samhällena mindre slutna och sekteristiska och i det långa loppet förenkla freden, åtminstone på den här lilla delen av Afghanistan.

Det har varit en lång mission. Många gånger har det varit fruktansvärt jobbigt.
Vi har förlorat en kamrat som gav sitt liv för insatsen. Jag kände inte Kenneth Wallin personligen, men många på min pluton hade jobbat med honom tidigare, och hans bortgång har tagit hårt.
Alla som jag har pratat med minns honom som en utmärkt soldat, och inte minst, en bra människa. De säger att han verkligen trodde på det han gjorde, att vi kan göra skillnad för befolkningen i det här landet. Det är inspirerande – och förpliktigande.
Att frossa i bitterhet och förtvivlan leder ingenstans, men att hedra minnet och slutföra uppgiften i den anda som vi arbetat i hittills är det enda sättet att hedra vår kamrat.
”Fä dör, fränder dör, men en sak vet jag som aldrig dör – Ordet efter död man”.

Bravo Quebec tog farväl av Kenneth Wallin. Vila i frid.

En kväll på kullen genomförde Bravo Quebec minnesstund för Kenneth då vi var hemma på leave när övriga förbandet genomförde detta. Ljus tändes och en tyst minut hölls i den stilla natten.

Solen går ner bakom Hindukushbergen. I bakgrunden syns en elstolpe i betong, som ett minne av ryssarnas tid i Afghanistan. De står numera förfallna... Utmaningen vi står inför är att få afghanerna att själva ta över ansvaret för sin framtid.

I skrivande stund är det drygt två veckor kvar till hemrotation för Bravo Quebec efter cirka sex månader i insatsområdet. Slutspurten, med andra ord. Nu gäller det att behålla fokus och inte slappna av. Hemma i Sverige väntar, förutom alla ni därhemma, missionsdebriefing med avrustning och avlastningssamtal samt medaljceremoni senare i vinter. Vi längtar hem till er, till I-landsproblem, snökaos och hala vägar till en trots allt tryggare tillvaro, och de sista veckorna kommer för många av oss kännas mycket långa och utdragna. Men det är alltid i slutet på en lång vandring, när man nästan kan se slutmålet i horisonten, som fötterna börjar värka och det blir jobbigt på riktigt. Vi ska göra vårt bästa, och se till att överlämningen till nästkommande förband, FS 20, blir så bra som möjligt så att de kan fortsätta arbetet för fred i Afghanistan.

Martin
Soldat vid BQ
Skyttekompaniet

En bild av den svenska kontingenten i Afghanistan. Under dagen den 17 november övar en grupp ur den förstärkningspluton som kommer från P 7 på Camp Northern Lights. De övar av- och uppsittning i sitt stridsfordon. Precis som brandmän övar inför sina utryckningar.

Måns är gruppchef vid gruppen. Efter varje moment går soldaterna tillsammans igenom hur snabbhet och precision skulle kunna förbättras. Övning blir till utvärdering för att följas av ny övning och så fortsätter det, länge.

– Vi har blivit väl mottagna och så vidare, sade Måns och avslutade. Vi har kommit på plats bra och nu finslipar vi detaljer, precis som vi gör hela tiden.

Text och foto: PAO

Solen sänkte sig stilla idag från en blå himmel. Tidigare blev våra flaggor sänkta på halv stång. Vi påmindes om att det var idag som Kenneth Wallin skulle begravas hemma i Sverige. Vi på Camp Northern Lights samlades i kapellet för att också vi minnas en vän och soldat som samtidigt jordfästes i Katarina kyrka.

– Trots 700 mils avstånd mellan oss och begravningen i Stockholm vill vi vara närvarnade för att hedra Kenneth en sista gång, sade Anders Radix som är präst på FS 19.

Många fler än vad som fick plats i kapellet kom till minnesstunden.

Vår samling var enkel, många hade kommit. Många fler än de som rymdes i vårt kapell. Ändå var känslan av gemenskap stark. I gudstjänstens enkelhet rymdes det stora. För oss var det viktiga att känna att vi inte glömmer Kenneth utan att vi kommer att bära hans minne med oss in i framtiden.

Psalmsång i gemenskap och värmande ord från vår präst. En stund till eftertanke där vi fick en möjlighet att samla oss, gå tillbaka i det som hänt och tända ett ljus för Kenneth. Så gjorde många av oss som var på plats.

Ljusen brann för Kenneth.

I Gudstjänstens avslutning gav vår präst oss några tänkvärda ord att ta med oss.
– Gå i frid och hedra Kenneths minne genom att göra det som han kom hit för att göra och det som han gav sitt liv för.

Text och foto: PAO

Stefan Borg, TV4, gjorde en kort intervju med överste Gustaf Fahl innan han åkte hem till Sverige för en kort ledighet.

De svenska militära och civila insatserna i Afghanistan tilldrar sig allt större uppmärksamhet, både i svenska och afghanska massmedier. Anledningen är dels den överenskommelse som slöts mellan den svenska regeringen och socialdemokraterna i måndags och dels den proposition som regeringen lade fram i riksdagen på torsdagen.

TV4 besöker området denna vecka. De har sänt och kommer dagligen att fortsätta sända inslag i TV4 Nyheterna samt i Nyhetsmorgon härifrån.

Även lokalt har den svenska politiska överenskommelsen väckt uppmärksamhet. Under måndagseftermiddagen noterade vi oro från afghanska media och frågor om svenskarna nu var på väg att lämna Afghanistan. Därför beslöt vi att snabbt kalla till presskonferens.

På tisdagen genomfördes den på Camp Northern Lights där vi fick möjlighet att reda ut missförståndet. Presskonferensen var mycket välbesökt, med 23 journalister och fotografer – allt från lokaltidningen och lokalradion till regionala representanter för BBC och AlJazira.

Text och bild: Carl Sjöstrand
(tf Public Affairs Officer)

Presskonferensen vid CNL den 3 november var välbesökt. Vid podiet från vänster: vår dari-talande tolk, Deputy Commanding Officer Mikael Fäldt (fin), Chief of Staff Peter Cauwenberg. Foto: Elina Katajamäki

Det har varit jobbiga dagar den senaste tiden. Det vi fruktade mest av allt hände den lördagen den 16 oktober och det kom att följas av ännu mer måndagen den 18 oktober. Vår kamrat Kenneth Wallin stupade i området väster om Mazar-e-Sharif. Nära tio mil sydost om samma stad skadades våra två kamrater från skyddsstyrkan till en av våra sjukvårdsenheter. En av dem skadades mycket allvarligt och den andra blev allvarligt skadad. Idag befinner sig alla i Sverige och vi hoppas att de skadade ska komma att återkomma till sina liv, så långt det någonsin är möjligt med tanke på omständigheterna. Vi förstår att våra anhöriga blir oroliga för oss när de blir informerade om händelser som dessa.

Patrik står bakom den tunga kulsprutan. Han var på väg ut på ett nytt uppdrag någonstans i ansvarsområdet denna morgon.

Hur tungt det än är så måste vi fortsätta att lösa våra uppgifter. Redan i fredags stod Patrik beredd bakom den tunga kulsprutan när hans patrull lämnade Camp Northern Lights tidigt på morgonen den 22 oktober. Trots allt som hänt under den senaste veckan är personalen fast besluten att fullgöra sina uppgifter att hjälpa den afghanska befolkningen.

PAO

Spett är ett underskattat hjälpmedel vid stridsfordonsunderhåll.

Det var varmt, dammigt och det var ganska länge sedan. När närmare bestämt var det ett par veckor före valet som ett par grabbar ur stridsfordonsplutonen brottades med ett av sina drivband. Luften var fylld av en hel del adrenalin blandat med jäklar anamma och det står nog för något universiellt när det gäller mekaniserade förband. Materielunderhållet är en ständigt pågående process som aldrig tar slut.

Samarbete är A och O för att lyckas. En sådan reparation tar en ordentlig stund i anspråk innan den är färdig.

Stridsfordon 90 eller CV90 som den kallas i Afghanistan är ett mycket bra fordon. Däremot så har den samma egenhet som de flesta stridsfordon. Den kräver ganska mycket underhåll. I detta ligger bland annat att kontinuerligt, varje vecka, gå igenom banden för att se till att allt är på topp.
Denna gång var en bandplatta stukad. Nog skulle den kunna sitta kvar några mil ännu när skadan upptäcktes men när hade bandet då tänkt sluta fungera. Ett sådant scenario, att lägga sig i händerna på ödet på grund av bekvämlighet finns inte på kartan. Sagt och gjort. Plattan skulle bytas även om det skulle ske när värmen var som värst.

Den skadade plattan blev utbytt och en ny kom på plats.

Verktygslådor, spett, kamratskap och ett par timmars arbete så rullade vagnen igen. Nu med ny platta och dessutom med ett par nöjda soldater som konstaterade att nu skulle det nog rulla väl ett tag till. Vad som orsakade skadan? Det var inte känt och inte lär vi få reda på det heller. Det är en av många saker som bara händer under en mission.

Text och foto: PAO

Första pluton, AQ, är en del av skyttekompaniet som sina systerplutoner löser uppgifter inom Sveriges ansvarsområde i norra Afghanistan. Våra uppgifter skiljer sig inte mycket och finns att läsa om i andra texter på denna blogg. Åka till höjden i Ali Zayi, där vi aldrig vet vad som väntar. Vakta campen, där vi oftast vet vad som väntar. Mellan dessa huvuduppgifter finns det givetvis många andra små uppgifter som ska lösas. Tempot är därför högre än vad det kan låta i den här texten och vi har därför precis kommit tillbaka från en välförtjänt ledighet i den svenska sensommaren (läs hösten).

Vattenleverans till höjden.

Arbetet hittills har just präglats av insatser omkring höjden i Ali Zayi. Detta har visat sig varit ett viktigt projekt, om inte alltid så roligt att i ändlösa postpass kontrollera rörelser omkring vår förläggning. Det är nog ingen längre som vet hur många gånger de tagit på sig sin utrustning, kontrollerat vapen och tillhörigheter, göra ett litet hopp för att få utrustningen att sitta på rätt ställe och satt det ena benet framför det andra och gått ut till ett av värnen och byta av. Utvecklingen på den framskjutna basen har däremot gjort livet lättare. Från att första gången vi kom dit ha sovit på det sätt som verkade bäst just då, liggunderlag med hjälmen som huvudkudde eller att krypa ihop som en katt uppe på ett av fordonstaken, till att idag sova på medtagna sängar under ett nät som ger oss skugga. Att temperaturen sjunkit från runt 50grader till 35 om dagarna är inget som stör oss heller.

Mycket rutin
Arbetet i detta område syftar till att öka vår närvaro och därigenom förbättra säkerheten. Detta kräver jobb dygnet runt och patruller genomförs såväl i fullt dagsljus som i totalt mörker. Sömnen blir i högsta grad varierande, jag skrev ett dygn ner mina larmtider; 02.30, 06.05, 11.47, 15.50, 22.40 och 03.40. Så antalet timmar att sova uppgår säkert till mellan fyra och åtta på ett dygn. Oftast är de uppdelade i flertalet småpass. Så om era bekanta inte ringer upp direkt den dagen vi kommer tillbaka så kan detta vara en anledning.

Med känsla för läget
Patrullernas syften varierar i hög grad och intensitet. För några veckor sedan var det Eid, slutdagarna för fastan, då grannar bjuder varandra på mat och te. Så också våra grannar. Detta blev en trevlig och avslappnad patrull där vi åt och drack i en liten lund.

Lokal mat.

Några dagar tidigare hade en annan patrull slutat med strid och ett trasigt fordon. Så att kunna ändra sin egen beredskap med känsla för ”läget” är en nödvändighet som vi lär oss efterhand vi arbetar i området.

Vi hann också genomföra val, både för demokratin i det här landet och hemma i Sverige. Afghanistanfrågan var en av många valfrågor i år och ska snart röstas om i riksdagen. Vi följer givetvis utvecklingen med spänning och oro härifrån. Att börja ta hem folk redan 2011, för att vara klara 2013, känns för mig orimligt. Varje dag gör vi insatser för befolkningen och för att utveckla de lokala säkerhetsförmågorna, men det är en lång, lång väg kvar för att de ska kunna arbeta självständigt. Framförallt polisen har stora problem med korruption och tilliten från folket till polisen måste öka. Att ta hem oss så snart skulle inte alls hjälpa den utveckling som påbörjats i vårt område. Snarare skulle de människor som hjälpt till med utvecklingen, skolor och säkerhet få stora problem. Hoten, kidnappningarna och morden skulle med all sannolikhet vara ännu vanligare än vad de redan är idag. Så för mig som soldat här bland den lokala befolkningen finns det bara ett alternativ, stanna kvar och hjälpa till!

Text: David 2110

Grundkontrollen kan jämföras med bilprovningen.

– Det är för lite fordon som har dykt upp, ropar besiktningschefen.
Samtidigt hörs HILTI-maskinernas morrande som sakta tuggar sig ned i betongen för att montera fast den nya fordonslyften. Jaha, någon fick just nu jobb att försöka hitta syndarna som hade ”glömt” bort sin besiktning, ännu en ….uppgift som måste lösas!

Fordonslyftar monteras i gamla huvudförrådet.

Det råder en febril verksamhet utanför och i gamla huvudförrådet. Det pågår en ombyggnation av tältet till en verkstad och vårdlokal som skall vara färdig inom ett par dagar samtidigt som det sker grundtillsyn (GT, jämför med bilbesiktning) på fordon, optik, elverk, vapen och sambandsmateriel för att följa kungörelser och förordningar. Men framförallt att vi ska kunna använda materielen med optimal effekt när behovet är som störst. Detta kallas med finare ord att ”upprätthålla materielens tekniska tillgänglighet i syfte att behålla vår operativa förmåga och effekt”.

Totalt 19 arbetstörstande personer från olika delar från Sverige är här på besök för att stödja oss med detta förutom våra egna duktiga tekniker och mekaniker från underhållsenheten på marmal (NSE), skyttekompaniet och stabs- och trosskompaniet som också finns på plats i detta myller av verksamhet.

Inne i de nya lokalerna råder högtryck för att hålla materielen i brukbart skick.

När förbandet har det som lugnast är det tvärtom på underhållssidan. Under en så kallad GT påträffas hur många fel och brister som helst som NÅGON måste ha fixat till alldeles nyss. Ett annat exempel är när någon som under en leave har lämnat in sin materiel på service som någon då måste åtgärda den under tiden man är borta. Det vill säga; när andra har LOW OPS eller har ledigt så har vissa högtryck, HIGH OPS, ungefär lite sådär tvärtom i förhållande till hur huvuddelen av de övriga har det.

Det är rätt enkelt att glömma bort att det finns andra som även är viktiga för att ge killarna och tjejerna där ute en materiel som fungerar när de behöver den som bäst. När dammet har lagt sig efter alla kontroller är i alla fall jag övertygad att FS 19 har sin materiel i bättre skick än innan och det kommer att ge rätt effekt när vi behöver det.

– Det blir hemskt många tvåor på kontrollerna så vi kommer tillbaka på ett par veckor för ombesiktningar, ni har väl planerat för det också, frågas det inifrån tältet.
– Självklart, svarar jag tydligt, men suckar tyst och tänker, ännu mer jobb! Men inte är jag bitter inte!

Text: Teknisk chef
Foto: PAO