På fredagen var det dags för Skyttekompaniets andra pluton, Bravo Quebec, att återigen lasta in utrustningen i fordonen och bege oss ut till vårt ”Home away from home”, den numera rikskända kullen i Ali Zayi.
TV 4 var som flera andra nyhetsmedia på besök hos oss. De fick följa vår vardag precis som den är.
På vägen stannade vi i öknen för en kort skjutning, för att säkerställa de personliga vapnens funktion – det är en trygghet att veta att skotten – om det värsta skulle inträffa – kommer träffa där man siktar, då de är den enda form av livförsäkring som gäller i Afghanistan… Nytt för denna gång var att vi hade sällskap av ett kamerateam från TV 4 som följde med oss när vi löste den första uppgiften, patrull i en närbelägen by för att visa närvaro och sampatrullera med ANP.
Under fotpatrull i syfte att samverka med byns ledare.
Mediaintresset har ökat markant den senaste tiden, vilket ni säkert har märkt hemma i Sverige. Detta är till största delen positivt för oss. Ibland har det känts som Sveriges insats i Afghanistan har gömts undan i den offentliga debatten, något som man knappast kan säga om den senaste tidens skriverier – på gott och ont. Från sakliga och substantiella artiklar om vårt faktiska arbete, vad vi har uträttat och hur det påverkar afghanernas vardag, till mindre konstruktiva artiklar som när jag till exempel får förklara för min mamma hemma i Sverige att det inte alls hör till vanligheterna att vi sitter och spelar ”IED-bingo” på Alizayis-kullen om kvällarna.
En soldat ur BQ håller post bakåt längs den leriga vägen. En karavan passerar.
Att man som reporter tar vad man kan få i informationsväg och måste förtjäna sitt levebröd har jag förståelse för, men för egen del tycker jag att man som utomstående också får ha förståelse för den humor och jargong som vissa använder som ett verktyg för att kanalisera frustration och andra känslor.
En skyttegrupp ur BQ dokumenterar ett cannabisfält väster om Mazar. Förekomsten av drogtillverkningen är problematisk, då den å ena sidan är böndernas levebröd, men å andra sidan finansierar kriminell verksamhet. Det är pengarna som styr...
November i norra Afghanistan är inte särskilt likt november i Sverige, men det känns absolut att det blivit kallare och det är försvarsmaktens förnämliga vintersovsäck som gäller om nätterna. Det känns nästan oförskämt att sitta och huttra på postpassen efter alla timmar man svurit sig hes över värmen och varit sjöblöt av svett i den stekande solen… Men på dagarna har man ofta goda möjligheter att tina upp sig efter natten, under en fotpatrull när solen ligger på. Det gäller att inte börja slarva med vätskebalansen bara för att det inte är lika varmt ute, då följer Alizayis-huvudvärken som ett brev på posten. Patruller avlöser varandra, plutonerna avlöser varandra och om några veckor är det dags för förbanden att avlösa varandra…
En familj förbereder slakten av en ko inför festhögtid. Halalslakten må förefalla primitiv och grym, men är djupt rotad i religion och tradition – och det var inte många år sedan man slaktade sina djur hemma på gården även i Sverige, istället för att låsa industri ta över grovjobbet... Högtiden innefattar att familjen bjuder på middag, och skinnet skänks till de fattigaste i byn.
Lokalbefolkningen känner också av att temperaturen kryper neråt. De som inte är utan har börjat ha på sig tjocka vinterjackor över ”pjamasen”, d.v.s. de traditionella dräkterna med tillhörande västar. Men många går fortfarande i sina plasttofflor… Jag har sett en (1!) person i gummistövlar under det här halvåret, vilket är ett talade exempel på fattigdomen då fälten kan bli otroligt leriga när regnet har fallit.
Efter ett antal dygn ute så är plutonen på väg in till CNL igen. Det har börjat skymma och solen går ner bakom bergen och bjuder på en vy som nästan ser ut som en kuliss. Jag står uppluckad bak i Patrian och observerar längs vägarna. Efter att ha passerat igenom de fattiga byarna som utvecklingsmässigt befinner sig i någon slags medeltid, med bistra skäggiga män som ger barnen örfilar när de vågar vinka åt oss, kommer vi in i stadsmiljön i Mazar-e Sharif. Här är det kvällsrusning och gulvitmålade högerstyrda toyotor trängs med zaranger på gatorna. Inne i staden är befolkningen inte lika etniskt uppdelad som ute i byarna och stämningen känns kort sagt bättre. Kanske är det det mindre mått av välstånd som ändå finns här, man har butiker och handel och en del ungdomar klär sig i ”västerländskt” snitt, rosa pikétskjortor och läderjeans med nitar. Kanske drömmer de om att leva i ett land där de kan åtnjuta den jämförelsevis enorma personliga frihet vi faktiskt har i väst, men sällan vet om att uppskatta.
På sina ställen i Mazar tronar imponerande palatsliknande villor med beväpnade vakter utanför. Kanske är det resultatet av hårt, strävsamt arbete som lönat sig, kanske är det en gammal krigsherre som roffat åt sig av de omhuldade biståndspengarna… Vi svänger av huvudvägen och framrycker på en mindre väg, det har börjat mörkna och jag har fäst min bildförstärkare på hjälmen. På den här gatan springer barnen och leker. De leker att de skjuter mot våra fordon, skrattar så de kiknar och riktar pekfingrarna som mynningar mot oss. Det känns jävligt sorgligt.
Jag försöker tänka att barn är sig lika överallt, det är samma beteende som dagisbarn hemma i Sverige som börjar leka krig när man passerar ett barnhem under marscher och övningar, men det är rätt tragiskt när man ser det i den här miljön…
För skyttekompaniets personal går verksamheten i samma spår som innan, turerna på kullen varvas med campvakt, QRU, eskorter, diverseuppgifter och leaver. Vi fortsätter att ha prioritet på området väster om Mazar-e Sharif och jobbar där med återuppbyggnad, verksamhet riktad mot de kriminella ligorna och stöd åt afghansk polis och militär. Samma sak varje dag kan tyckas, men man vet aldrig vad som kommer hända härnäst. Det som väntar befolkningen i Alizayis med omnejd är ett brobygge samt uppbyggnad av vägarna. Vägen som nu går in till staden är dålig och farlig, frekvent utsatt för vägbomber och det tar många timmar att ta sig in till staden – vilket kan gälla liv eller död för civila som drabbas av sjukdomar eller helt enkelt behöver ta sig in för att bedriva handel.
En ny snabbare och säkrare väg kan på sikt göra samhällena mindre slutna och sekteristiska och i det långa loppet förenkla freden, åtminstone på den här lilla delen av Afghanistan.
Det har varit en lång mission. Många gånger har det varit fruktansvärt jobbigt.
Vi har förlorat en kamrat som gav sitt liv för insatsen. Jag kände inte Kenneth Wallin personligen, men många på min pluton hade jobbat med honom tidigare, och hans bortgång har tagit hårt.
Alla som jag har pratat med minns honom som en utmärkt soldat, och inte minst, en bra människa. De säger att han verkligen trodde på det han gjorde, att vi kan göra skillnad för befolkningen i det här landet. Det är inspirerande – och förpliktigande.
Att frossa i bitterhet och förtvivlan leder ingenstans, men att hedra minnet och slutföra uppgiften i den anda som vi arbetat i hittills är det enda sättet att hedra vår kamrat.
”Fä dör, fränder dör, men en sak vet jag som aldrig dör – Ordet efter död man”.
Bravo Quebec tog farväl av Kenneth Wallin. Vila i frid.
En kväll på kullen genomförde Bravo Quebec minnesstund för Kenneth då vi var hemma på leave när övriga förbandet genomförde detta. Ljus tändes och en tyst minut hölls i den stilla natten.
Solen går ner bakom Hindukushbergen. I bakgrunden syns en elstolpe i betong, som ett minne av ryssarnas tid i Afghanistan. De står numera förfallna... Utmaningen vi står inför är att få afghanerna att själva ta över ansvaret för sin framtid.
I skrivande stund är det drygt två veckor kvar till hemrotation för Bravo Quebec efter cirka sex månader i insatsområdet. Slutspurten, med andra ord. Nu gäller det att behålla fokus och inte slappna av. Hemma i Sverige väntar, förutom alla ni därhemma, missionsdebriefing med avrustning och avlastningssamtal samt medaljceremoni senare i vinter. Vi längtar hem till er, till I-landsproblem, snökaos och hala vägar till en trots allt tryggare tillvaro, och de sista veckorna kommer för många av oss kännas mycket långa och utdragna. Men det är alltid i slutet på en lång vandring, när man nästan kan se slutmålet i horisonten, som fötterna börjar värka och det blir jobbigt på riktigt. Vi ska göra vårt bästa, och se till att överlämningen till nästkommande förband, FS 20, blir så bra som möjligt så att de kan fortsätta arbetet för fred i Afghanistan.
Martin
Soldat vid BQ
Skyttekompaniet
Dela på Facebook
