FS19 – Utlandsstyrkan i Afghanistan

Till byn ”4347” tillsammans med polisen – ANP 

PO:t på patrull till en by öster om Sheberghan

För mindre än en vecka sedan genomfördes en patrull till ett förhållandevis platt område öster om Sheberghan där vi inte hade varit förut. Uppgiften var att patrullera en by, kallad med arbetsnamnet 4347, där det misstänks att insurgenter har etablerat en ny bas. Väl där skulle stämningen i byn kännas av och samtal med den lokala mullan genomföras. Om allt var lugnt skulle beredduppgiften lösas ut; nämligen att fortsätta till en annan by ca 1,5 timmars bilkörning därifrån. 

En passage vid en uttorkad wadi

Under patrullvägen till 4347-byn stoppades all trafik. Minsta dammoln som virvlade upp kilometervis vid sidan av vägen, kontrollerades av den afghanska polisen. Som partner till ANP får man vara beredd på de mesta, speciellt dessa avstickare från färdplanen. När de väl skrider till verket och har bestämt sig för ett ”sök”, går det fort. Det dröjer inte länge till dess att fordon stannats och blivit genomsökta av polisen. Motorcyklar mest eftersökta eftersom det är det fordonet som mest frekvent utnyttjas av insurgenter. 

På vägen fram till byn pratade vi med några bönder som höll på som värst med sin skörd. De var glada p g a den fina skörden de fått i år men även för att de ännu inte hade blivit beskattade av insurgentgrupper på zakat, den religiösa skatt som skänks bort (en tiondel av sitt intjänade kapital). De hade nu av naturliga skäl bråttom att slutföra sin skörd! 

Ibland måste någon leda fordonet förbi känsliga passager

Fastkörning vid en bäck

På vägen fram fanns även en del kniviga passager att passera, ex uttorkade wadis (floder) vilka ofta har branta kanter på sidorna som kan välta fordonet vid minsta misstag. Inga missöden denna gång, tack och lov! Dock skedde en del fastkörningar vid en bäckövergång där underlaget helt enkelt gav vika och fordonet sjönk ned en bit. Bogserlinan var snabbt framme för att dra upp det fastkörda fordonet. 

Samverkan framme vid byn. Det blir lätt folksamlingar.

Framme i 4347-byn kunde vi konstatera att byn var inte vad vi sökte efter utan vi fick lösa ut beredduppgiften direkt. I nästa by kunde vi samtala med många män, unga som gamla, vilka gladlyntna delade med sig av den information de hade. Deras by låg längs en transportled för insurgenter, som kom förbi allt som oftast, men byn hade varken blivit hotad eller krävd på zakat ännu. De motorcykelburna kunde dock kännas igen som insurgenter på grund av att de var beväpnade med automatkarbiner, kulsprutor och raketgevär. Vanliga bönder bär inte sådan utrustning, inte ens i Afghanistan! Byborna var glada för polisens och vår närvaro och meddelade att de hade problem med vattenförsörjningen då deras brunnar hade salthaltigt vatten.

Fredric (till vänster) och en dromedar

Rickard och Mats mitt i gröten av människor för att få information

PO Sheberghan hade vid denna patrull förstärkts med enheter från campen i Mazar-e Sharif, för att kunna göra en kvalificerad bedömning av stämningsläget bland befolkningen samt med enheter för att kunna ge flygunderstöd i händelse av stridskontakter.

Patrullen blev lyckad och människorna fick uppleva vårt stöd till polisen i deras säkerhetsabete. Det är viktigt att byborna hela tiden känner sig trygga och litar på polisen och om vi kan hjälpa till med att patrullera i dessa områden, blir det ju bara bättre. Många bra kontakter knöts vilka vi och polisen kommer att ha nytta av framgent. Patrullen kunde återvända hem till PO:t på ett säkert sätt för att förbereda oss på nästa uppdrag.

Dela på Facebook

Med Afghan National Police (ANP)  i täten var delar ur staben på PO Sheberghan ute på fotpatrull, något som vi kallar för en ”social patrol”. Med oss hade vi tidningen ”ISAF News”, där samtliga artiklar är på dari, parstu och engelska. Syftet med patrullen var att låta det afghanska folket se vårt stöd till visa vår närvaro tillsammans med ANP. En av våra huvuduppgifter är just att stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna (polisen och armén) och vad kan då vara bättre än att tillsammans göra fotpatruller.

Längs vägen kom många ut och hälsade och barnen gick gärna med en liten bit extra. Upplevelserna man får under en fotpatrull är många. Att bara gå ut i samhället och känna lukterna är exotiskt. Den stickande lukten av brända sopor är säregen och känns igen direkt. Den livfulla trafiken är en annan självklar upplevelse som knappt inte går att beskriva med ord utan måste upplevas på plats. Trafikregler är något nödvändigt ont, verkar det som, och det verkar mer som om djungelns lag råder istället. De största fordonen och de djärvaste förarna har alltid företräde och det kan kännas ovant för en laglydig svensk att behöva ta hänsyn till dessa oskrivna regler. Det är helt enkelt bara att lära sig det som vi kallar ”normalbilden”, d v s göra som alla andra gör, och anpassar man sig inte blir man snabbt själv en trafikfara.

Ett annat intryck, som är en höjdpunkt, är när de nyfikna barnen kommer ut på gatan och möter oss. Leende och vinkande blir vi välkomna till deras stadsdel, som de själva kallar by även fast den är mitt i en stad på 150 000 människor. Många har lärt sig några engelska hälsningsfraser och barn är inte rädda att testa sina ny-vunna kunskaper. På sätt och vis är dessa små barn på samma nivå i engelska som vad vår kunskap är om deras språk Dari. Det är mest bara hälsningsfraser där också…

Självklart möter vi också människor som inte alls är intresserade av att hälsa på oss. Några rent av viker från vår patrullväg när vi kommer och alla har de olika skäl till det. Några är kvinnor som inte alls vill eller får beblanda sig med oss, några stödjer inte alls den regering som bjudit in ISAF till landet och några gillar helt enkelt inte att ha utländska trupper i sitt land. Detta är naturligtvis ett spegelbild av det afghanska samhället där det är väldigt splittrat avseende vår (ISAF) närvaro. Det blir då än viktigare att visa upp oss tillsammans med den afghanska polisen, vars beteende vi hela tiden försöker påverka genom vårt egna uppträdande mot den afghanska befolkningen. Vi tror på ett koncept där man kombinerar det svenska rättspatoset med ett öppet, ärligt och respektfullt beteende mot befolkningen. Det har fungerat bra under andra missioner i andra länder och kan också fungera bra här i Afghanistan.

Om man skall vara ”öppen” när vi går ut och möter afghanen på gatan kan man inte se ut som det utrustningsmässiga monster som man känner sig, när man bär all utrustning som man behöver vid strid. Här får man alltid väga öppenhet kontra skydd. På PO:t i Sheberghan har vi faktiskt plockat av oss en hel del utrustning för att kunna uppträda mer avspänt vid fotpatruller i stan utan att för den skull ge avkall på vår förmåga att skydda oss i händelse av strid.

Kvällens patrull blev väldigt lyckad och efteråt vi var överens med våra afghanska kollegor om att detta är melodin här i Sheberghan stad, att patrullera ofta tillsammans och helst till fots för att möta folket.

_

Text: Mats Rostadius

Bild: Markus Andersson

Dela på Facebook

Sheberghan 2010-06-23

Linkup med styrkorna från ANSF

Tisdagseftermiddagen den 22 juni samlades trupper från PO Sheberghan, Afghan National Army (ANA) och Afghan National Police (ANP) strax väster om Sheberghan City. Första målet var ställt mot en avlägsen polisstation vid provinsgränsen mot det norska provinsen och PRT Meymaneh. Patrullen var sen tänkt att fortsätta mot några byar där man skulle genomföra fotpatruller och understödja ANP i deras sök efter kriminella element. Till sist skulle det upprättas en tillfällig Check Point utanför en by där man fått informationer om att några insurgentledare skulle befinna sig.

Karavan med dromedarer i öknen

Utspisning Foto: Fredrik Forsberg

Efter linkup begav hela följet på hela 17 fordon sig söderut i provinsen där vi stannade för middag. Middagen bestod av ”grönpåse” där varje soldat själv fått välja ut vad man ville ha med sig. På menyn fanns bland annat Chili Con Carne, Färsbiff och Pasta Bolognese. Många av rätterna tillsätter man varmt vatten till, låter det stå i några minuter för att sedan inmundigas. Smaskens!

Solnedgång över vetefält i öknen

__

Efter middagen gick färden vidare genom öknen mot provinsgränsen. Exakt vart polisstationen låg som vi skulle till, var det ingen som kunde peka ut på kartan för oss. I färden genom öknen var vi helt i händerna på ANP som ledde hela konvojen. Vår orienteringsförmåga skulle nog sättas på prov vid hemfärden.

Inte långt efter det att vi lämnade vår middagsplats blev det helt mörkt ute. Inte ens månen hade kommit så högt på himlavalvet än att den kunde belysa vägen framför oss. I mörkret gick därför färden långsamt och allt vägdamm som yrde upp efter fordonen gjorde att vi slingrade oss sakta fram genom ökenlandskapet. Efter en stund kommer vi fram till något som liknar en gammal borg utan torn, vi var framme!

Möte med de stationerade poliserna vid check pointen Foto: Mats Rostadius

Fredric möter en gammal elev

På polisstationen träffade vi personalen och de fick beskriva för polischefen vilka förbättringar de behövde. Bland annat kommer vi att lämna in ett utvecklingsförslag till vårt PRT om att bygga upp en förstärkning runt vägen där man stoppar fordon och söker igenom dem. Dessutom träffade en av våra poliser, Fredric, en av sina elever från ”Training the Trainer”-programmet som vi skrivit om innan.

Efter mötet på polisstationen blev det ett tvärt kast i planeringen. Den ursprungliga planen var att konvojen skulle ta sig vidare mot några byar och genomföra fotpatruller för att vid en sista by upprätta en tillfällig check point för att ANP skulle kontrollera de fordon som passerade på morgonkvisten. Men så blev det inte. Istället bestämde polischefen som ledde hela konvojen att nu blir det ett stopp i verksamheten för vila i två timmar, innan man fortsatte. Vid en angränsande by skulle vårt förband och enheter ur afghanska armén spärra alla vägar mot byn för att polisen skulle gå in och söka efter misstänkta personer. Snabbt fick vi kontakta vår stab hemma på PO:t för att få tillgång till det senaste underrättelseläget i det nya området innan planeringen fortsatte. Sen var det dags för några timmars vila i öknen.

MOT Golf

Kl 03:00 rullade hela konvojen mot den lilla byn. Vägen dit gick längs ökenvägar, inte en fläck asfalt. I lutningen längs vissa sanddyner fick en att fundera på om bilen kommer hålla sig på fyra hjul hela tiden. Det hann bli ljust innan vi nådde den lilla byn runt kl 5 och det tog ytterligare lite tid innan alla enheter kommit på plats och söket kunde börja.

Del av en by som passerades

Påfyllning av kylarvätska

Efter nästan 20 timmar i stridsutrustningen kände man sig inte helt fräsch. Hemlängtan var stor och vägen hem kändes lång. Så när hemresan påbörjas är viloläget lågt, frukosten var knapphändig och undertecknads vätskebrist började bli påtaglig samtidigt som åksjukan gjorde sig till känna på de gungiga ökenvägarna. ”Fäst blicken på horisonten” var tipset, men det är lättare sagt än gjort när det är just horisonten som gungar upp och ner. Detta gav såklart konsekvenser. Men det var inte enbart mänskliga ”breakdowns”, vi hade ett maskinellt med.

Åksjuk och livvakt Foto: Fredric Hasselbom

Text/Foto: Markus Andersson

Dela på Facebook

Sheberghan 2010-06-19

Med dukat långbord och grill laddad med kyckling och nötkött samt med tillbehör på svenskt manér, välkomnade PO Sheberghan igår kväll sina närmsta grannar på en grillafton. Responsen från grannarna var enbart positiv och stämningen var på topp. Bland diskussionsämnena fanns allt från det stundande valet till önskemål om stöd med leverans av el och vatten från POt. Kvällens kulturläxa blev att vi ska läsa på vilka tider som gäller för bön. Vi hade bjudit till 18, och av artighet var det ingen som sade emot, men när gästerna anlänt informerades vi om kvällsbönen som startar kl 18:30. En total miss från vår sida och den var vi förstås väldigt ledsna för. Våra gäster valde dock i respekt för oss och våra traditioner och seder att vänta med sin kvällsbön till det att man kom hem till sig själv igen.

Även om vi är gäster i staden under en väldigt kort tid är grannsamverkan viktigt; för oss att känna oss säkra och hemma i vår egen stad, men samtidigt för våra grannar att känna samhörighet och trygghet i vår närvaro. Det är samma oskrivna regler här som i kvarteret hemma i Sverige, man vakar för varandra för sin egen trygghets skull.

Text/Foto: Markus Andersson

Dela på Facebook

Fredric och Johan med polischefen Basir i mitten

PO Sheberghan har inlett ett samarbete med Afghan National Police (ANP) i Jawzjan-provinsen som innebär att vi vidareutbildar polisens egna utbildare.  Det är våra samverkansbefäl som vanligtvis är anställda vid den svenska polisen som planerat och genomför utbildningen.

Tactical Combat Casualty Care

Genom att utbilda utbildare (Training the Trainer) överförs kunskap och metodik så att ANP själv kan utbilda poliser. På programmet står bland annat Taktiskt omhändertagande av skadad, Vapenhantering och förflyttning, Sök av bilar och person samt Omhändertagande.

Responsen har varit väldigt positiv och förfrågningar om nya tillfällen har redan kommit in. PO Sheberghan är väldigt stolta över att ha denna kontakt och få detta inflytande hos de lokala säkerhetsstyrkorna. Samarbetet med ANP är ett i ledet för att stärka banden mellan ISAF och ANSF (Afghan National Security Forces) som bidrar till ökad säkerhet för befolkningen i Afghanistan.

ANP Class of 2010:1

Text: Markus Andersson

Dela på Facebook

Sheberghan 2010-06-05

… och vi börjar känna oss som hemma i Sheberghan. Maten är fantastisk, vi sover gott och har det relativt svalt och skönt inomhus. Soldäcket har inte undgått någon och används frekvent, även av undertecknad, som rekreation och för återhämtning av kraft. Gymmet är fräscht och för den som föredrar konditionsträning finns det löpband (även kallad 2 meters banan), cross-trainer, roddmaskin och en cykel.

Efter många liter med vatten och vätskeersättning har nu kroppen börjat vänja sig vid den värme som vi kliver ut i varje dag. I Sheberghan mäter vi varje dag temperaturer över 40 grader i skuggan. Undertecknad sitter i skrivande stund under ett kamouflagenät i vad vi kallar för bersån med en kopp kaffe. Temperaturen är 43 grader enligt kvicksilvertermometern som hänger på trädets skuggsida.

På fotpatrull längs en bostadsgata i Sheberghan. Foto: Fredric Hasselbom

Första veckan vi tillbringade här ägnade vi oss åt att lära känna närområdet och knyta kontakter med ledare och viktiga personer i provinsen. Icke att förglömma så har vi också skjutit in våra vapen på vår lokala skjutbana dagtid och besökt vårt skjutfält under en eftermiddags- och kvällsövning. En intressant händelse var att kontorschefen fick ett samtal från ett av befälen i lokala säkerhetsstyrkorna om att det brinner på skjutfältet vid flygplatsen. Vi ställde oss lite frågande till påståendet, för det finns verkligen bara sand, sand och åter sand där ute.

Vy genom en bildgförstärkare. Foto: Fredric Hasselbom

När vi fick hem en av gruppcheferna så frågade vi vad de hade för förehavande där ute, för frysa lär de inte göra. Vi kom snabbt fram till att det var röken från en rökgranat som hade observerats och rapporterats in.

Just knyta kontakter med ”lokala höjdare” började en vecka tidigare i överlämningen från gruppcheferna på FS18 till de i FS19, men nu var det dags för hela gruppen att stå på egna ben (eller rulla i egna bilar om man så önskar) och göra dessa besök.

Fotpatrullerna var, förutom väldigt varma, mycket trevliga där vi delade ut nya numret av ISAF News på dari och tittade in lite på marknadsgatorna. Leif, vår ställföreträdande kontorschef, letade efter ställen att köpa mjukglass på. Många hälsar och är glada av att se oss ute och framför allt barnen går gärna efter. En av gruppcheferna lärde sig att man inte skulle ha pennor och liknande synligt, för då flockas barnen runt en och ber om pennan.

Susanne tittar ut från fordonschefsplatsen på en RG32 "Galt". Foto: Fredric Hasselbom

Dagarna efter var det dags för patruller i närområdet i bil. Varje patrull som kom hem efter några timmar i bilarna bokstavligen flöt ur när dörrarna öppnades. Man kunde på vissa personer följa droppspåren på gruset från bilen till vår ”patron ur”-låda som man måste kontrollera sitt vapen i varje gång man kommer innanför POts väggar, för säkerhets skull så det inte ligger en patron i loppet.

Leif vid våffelbaket. Foto: Markus Andersson

Veckan avslutades med att sätta liv i en tradition, nämligen våffelbak. Varje fredag kommer det vara en enhet på kontoret som ansvarar för att våfflorna gräddas. Resultatet av första tillfället var lite växlande, men ett trasigt våffeljärn och lite uthälld smet senare blev det faktiskt ganska bra. Nu är det upp till nästa grupp att visa hur det egentligen ska se ut.

”This is VI, end of message, out”

Text: Markus Andersson

Dela på Facebook