Första pluton, AQ, är en del av skyttekompaniet som sina systerplutoner löser uppgifter inom Sveriges ansvarsområde i norra Afghanistan. Våra uppgifter skiljer sig inte mycket och finns att läsa om i andra texter på denna blogg. Åka till höjden i Ali Zayi, där vi aldrig vet vad som väntar. Vakta campen, där vi oftast vet vad som väntar. Mellan dessa huvuduppgifter finns det givetvis många andra små uppgifter som ska lösas. Tempot är därför högre än vad det kan låta i den här texten och vi har därför precis kommit tillbaka från en välförtjänt ledighet i den svenska sensommaren (läs hösten).

Vattenleverans till höjden.

Arbetet hittills har just präglats av insatser omkring höjden i Ali Zayi. Detta har visat sig varit ett viktigt projekt, om inte alltid så roligt att i ändlösa postpass kontrollera rörelser omkring vår förläggning. Det är nog ingen längre som vet hur många gånger de tagit på sig sin utrustning, kontrollerat vapen och tillhörigheter, göra ett litet hopp för att få utrustningen att sitta på rätt ställe och satt det ena benet framför det andra och gått ut till ett av värnen och byta av. Utvecklingen på den framskjutna basen har däremot gjort livet lättare. Från att första gången vi kom dit ha sovit på det sätt som verkade bäst just då, liggunderlag med hjälmen som huvudkudde eller att krypa ihop som en katt uppe på ett av fordonstaken, till att idag sova på medtagna sängar under ett nät som ger oss skugga. Att temperaturen sjunkit från runt 50grader till 35 om dagarna är inget som stör oss heller.

Mycket rutin
Arbetet i detta område syftar till att öka vår närvaro och därigenom förbättra säkerheten. Detta kräver jobb dygnet runt och patruller genomförs såväl i fullt dagsljus som i totalt mörker. Sömnen blir i högsta grad varierande, jag skrev ett dygn ner mina larmtider; 02.30, 06.05, 11.47, 15.50, 22.40 och 03.40. Så antalet timmar att sova uppgår säkert till mellan fyra och åtta på ett dygn. Oftast är de uppdelade i flertalet småpass. Så om era bekanta inte ringer upp direkt den dagen vi kommer tillbaka så kan detta vara en anledning.

Med känsla för läget
Patrullernas syften varierar i hög grad och intensitet. För några veckor sedan var det Eid, slutdagarna för fastan, då grannar bjuder varandra på mat och te. Så också våra grannar. Detta blev en trevlig och avslappnad patrull där vi åt och drack i en liten lund.

Lokal mat.

Några dagar tidigare hade en annan patrull slutat med strid och ett trasigt fordon. Så att kunna ändra sin egen beredskap med känsla för ”läget” är en nödvändighet som vi lär oss efterhand vi arbetar i området.

Vi hann också genomföra val, både för demokratin i det här landet och hemma i Sverige. Afghanistanfrågan var en av många valfrågor i år och ska snart röstas om i riksdagen. Vi följer givetvis utvecklingen med spänning och oro härifrån. Att börja ta hem folk redan 2011, för att vara klara 2013, känns för mig orimligt. Varje dag gör vi insatser för befolkningen och för att utveckla de lokala säkerhetsförmågorna, men det är en lång, lång väg kvar för att de ska kunna arbeta självständigt. Framförallt polisen har stora problem med korruption och tilliten från folket till polisen måste öka. Att ta hem oss så snart skulle inte alls hjälpa den utveckling som påbörjats i vårt område. Snarare skulle de människor som hjälpt till med utvecklingen, skolor och säkerhet få stora problem. Hoten, kidnappningarna och morden skulle med all sannolikhet vara ännu vanligare än vad de redan är idag. Så för mig som soldat här bland den lokala befolkningen finns det bara ett alternativ, stanna kvar och hjälpa till!

Text: David 2110