Patrull, oförtröttligt och ihärdigt. Vinden blåser knappast i håret när hjälmen är på. Skyddsglasögon och sjal täcker ögon, mun och näsa för att slippa allt damm.

När jag blev tillfrågad av plutonchefen på DQ om jag ville följa med plutonen ut på en patrull väster om Mazar-e-Sharif blev jag överraskad och väldigt glad. Min egen tjänst innebär mycket sittande på kontoret framför datorn eller med näsan i en hög med papper; det är inte ofta man får möjligheten att åka ut och se det land som vi befinner oss i och som vi försöker att stötta med vår närvaro. Jag har åkt otaliga gånger till den tyska campen, men den ligger ju österut, i helt fel riktning i förhållande till där det mesta av vår verksamhet bedrivs.

Förövning på CNL. Tur att man är kort och inte lider av klaustrofobi!

Innan jag fick följa med ut gick jag den obligatoriska utbildningen i hur man tar sig ur ett stridsfordon – jag är glad att jag är liten, inte ens 160 cm lång, och att jag inte lider av klaustrofobi! Efter denna genomgång bar det så iväg västerut. Solen sken (som alltid här nere) och jag önskar att jag kunde skriva att vinden blåste i håret, men det var hjälm på och skyddsglasögon och sjal för mun och näsa för att slippa allt damm.

Vår uppgift var att samverka med polisen på olika platser, vilket vi gjorde, med en mellanlandning på säker plats för att avnjuta nudlar eller grönpåse. Några i gruppen provade på den tyska versionen av grönpåse, med blandade resultat. Raviolin var tydligen helt okej, men den vakuumförpackade würsten gavs till hundvalpen som modigt vaktade oss under kvällen. Efter några timmars patrull i området slog vi nattläger och upprättade postlista. Jag hann få en timmes sömn innan det var min tur, men jag väcktes inte av den avgående posten som är brukligt utan av att något tassade över tältgolvet väldigt nära mig. Jag hoppade upp, trodde det var en råtta eller något ännu värre, men det visade sig vara en afghansk igelkott! Med öron och svans! Denna igelkott blev nattens samtalsämne.

Natthimlen över Afghanistan är fantastisk. Eftersom det saknas gatubelysning eller överhuvudtaget någon belysning från byarna är stjärnhimlen oerhört tydlig. Man ser Vintergatan som ett bälte över himlen och efter lite letande hittade vi både Cassiopeia och Karlavagnen. Och det var knäpptyst. …förutom hundpacken i de olika byarna som satte igång att skälla utan förvarning och sedan höll på oavbrutet i en kvart, för att sedan tystna tvärt.

Frukosten åts i soluppgången i närheten av den plats där vi skulle genomföra kontroll av passerande fordon. Kontrollen gick bra, vi möttes av traktorer, Toyota Corolla, Zaranger (motorcyklar med flak bak), cyklar, och pojkar med stora flockar getter. Sedan åkte vi vidare, in i en by. Jag är oerhört imponerad av fordonsföraren och vagnchefen som lyckas styra ett 28-tonsfordon genom de smala sandvägarna i byarna utan en enda skråma vare sig på fordonet eller på murarna som står dikt an mot vägen.

Strax efter lunchtid återvände vi till Camp Northern Lights, och det var en väldigt glad och imponerad, med trött och dammig, LEGAD som steg ur stridsfordonet. Ett stort tack till DQ, och särskilt FD, för att jag fick följa med er ut – ni gör ett fantastiskt arbete!

Ebba/LEGAD