Mike Lima är anropssignalen på den bärgningsbandvagn 90 som finns på vårt Provincial Reconstruction Team, PRT. Bärgningsbandvagnen eller bgbv90 som förkortningen lyder ingår i skyttekompaniet vid stridsfordonsplutonen, Delta Quebec. Hittills har det inte funnits behov av så mycket bärgningstjänst utan mer fokus har legat på patrulleringar och operationer. Det varma vädret med lite nederbörd bidrar till stor del.

Desto mer bärgningar skedde under missionsutbildningen på Livgardet, utanför Stockholm. Denna period med snö och lera var en utmaning för de besättningar som utbildade sig till förare och vagnchefer på de pansarterrängbilar (Patria) som vi har här nere.

Vi som ingår i bärgaren är fyra till antalet med befattningarna vagnschef, skytt och två förare/bärgningsmän.

Nu krävdes mer fältarbeten och kreativa lösningar kombinerat med råstyrka, spett och spade.

För några dagar sedan så var svenska och finska enheter på en patrull väster om Mazar-e-Sharif då en av förbandets patrior körde fast inne i en by. Efter några timmars försök till självbärgning så fattades beslutet att skicka ut Mike Lima för att bistå. Vid detta laget bedrev vi återhämtning inne på CNL efter några långa nätter ute på patrull.

Vi åkte ut med en beredskapsstyrka från CNL till byn och anlände på kvällen, då hade patrian suttit fast i cirka fem timmar. Väl på plats gjorde vi en noggrann rekognosering av området och kunde konstatera att detta skulle ta tid! Anledningen var främst att det var väldigt trångt kring den fastkörda vagnen. Hade samma fastkörning skett på en väg intill en åker så hade vi löst bärgningen på två timmar. Nu krävdes mer fältarbeten och kreativa lösningar kombinerat med råstyrka, spett och spade.

Hade samma fastkörning skett på en väg intill en åker så hade vi löst bärgningen på två timmar.

Efter omkring sex timmar så konstaterade vi att underlaget var av för poröst för att kunna ge någon stadga. Vi begärde mer hårdfast virke av typen lastpall från CNL. Klockan var fyra på morgonen och vi tog en välbehövlig vila intill dess att transporten från CNL skulle anlända.

Cirka fyra timmar senare hade en lastbil anlänt med dessa lastpallar. Med förnyade krafter fortsatte vi bärgningen och sex timmar senare så stod Patrian på fast mark igen. Dock så är ingenting över förrän alla är på campen och utrustningen vårdad och klar för nästa patrull. För att göra en lång historia kort så anlände vi till CNL igen omkring 23 timmar efter att vi lämnat campen dagen innan.

Desto fler bärgningar fick vi genomföra under missionsutbildningen på Livgardet, utanför Stockholm. Den perioden med snö och lera var verkligen en utmaning för de som utbildade sig till förare.

Den bärgningen vi genomförde innebar en hel del fältarbeten vilket orsakade skador på vägar och bevattningsdiken i byn. Medvetna om detta så skickades personal från CNL ut till byn med samverkansofficerare och informationsenheter i syfte att säkerställa att lokalbefolkningen är medvetna om vilka skador som byn åsamkats samt att PRT:t skulle kompensera detta. Att inte göra på detta sätt skulle med stor sannolikhet leda till en mer negativ syn gentemot ISAF i byn och det vill vi med alla medel undvika.

Denna episod ger en kort inblick i verksamheten på bärgningsbandvagnen i Afghanistan.

ML/Henrik