Under patrullerna delas också tidningen ISAF-News ut.
Det är förmiddag, solen börjar stå högt på himmelen och jag åker som kulspruteskytt på en av galtarna. Vi färdas västerut genom öknen, och fordonskolonnen river upp sandmoln som gör det svårt att både se och andas. Söderut tornar bergskedjan Hindukush upp sig likt en massiv ryggrad i landskapet, och öknen brer ut sig nedanför. norrut, bara på andra sidan vägen, ligger ett grönt och lummigt jorbrukslandskap med träd och buskar så långt ögat kan nå.
Ännu ett postpass, under dagtid denna gång. Solen lyser starkt även genom kamouflagenätet som är uppspänt för att ta den värsta udden ur den skoningslösa middagssolen. Ute på åkrarna går skäggiga män i särk och kostymväst och gräver bevattningsdiken med plåtskodda träspadar. Jag ser skymten av en bhurkabeklädd kvinna som håller ett litet barn inne på en av gårdarna, hon återvänder snabbt in i lerhuset. En pojke leker med ett får vid en stor hög med spannmål. Jag hör mullret från våra fordon, en av grupperna beger sig ut på patrull. De försvinner längs vägen och lämnar ett moln av damm efter sig. Jag hör fågelsång, lekande barn och åsnors bröl. En otroligt vacker fågel flyger förbi. Den är azurblå och gyllengul med svarta vingspetsar. Jag tittar på klockan. Efter postpasset måste jag äta något. Om några timmar är det min grupps tur att gå ut på patrull.
Kontrasterna är tydliga. Bravoplutonen är på väg ut igen, och jag håller fast kulsprutan med ena handen medan jag gräver upp en vattenflaska ur byxfickan med den andra. Några dagar tidigare hade vi fått veta att vi fått den stora förmånen att kunna ta några dygn i terrängen av Alphaplutonen som då förberedde sig inför sin leave, och därmed kunde vi få längre tid ute än vad som först var planerat. Detta tackar vi för och önskar samtidigt Alpha Qubec en trevlig hemmavistelse!
Till Ali Zayi
Marschmålet är, nästan enligt rutin vid det här laget, ”Rysshöjden” vid Ali Zayis. Smeknamnet på detta vårat ”home away from home” kommer ifrån en spekulation i att ryssarna byggde dessa höjder som finns här och där under sin ockupation på sjuttiotalet. Jag vet faktiskt inte. Har till och med hört ryktet att dessa höjder byggdes redan av Alexander den Store. Ingenting är omöjligt i ett land som varit i nästan konstant ockupation i tusentals år…
Fordonskolonnen ringlar fram över öknen.
Det är här kompaniet valt att samla resurser för att lugna ner området och stävja den kriminalitet som haft detta område som bas. Ali Zayis är beläget väster om Mazar-e-Sharif och ligger i den ”Röda Triangeln”, alltså ett område som räknas som särskilt utsatt.
Det är i detta område FS 19:s skyttekompani har gått in och etablerat sig, mitt i smeten så att säga. Detta har visat sig vara ett vinnande koncept då det har blivit lugnare än beräknat sedan ISAF slog sig ned på platsen.
Plutonen medförde ett släp med både förnödenheter och "nice-to-have"-saker såsom fryst vatten och godis.
Fordonsmarschen förlöpte utan missöden och vi kunde avlösa de som fram tills dess hade ansvaret för försvaret av FOB:en (Forward Operations Base, en framskjuten förläggningsplats). Vi installerade oss. Slog upp våra myggnät, avnjöt en stilla lunch och packade upp det resterande av den medtagna utrustningen innan ”det riktiga” arbetet drog igång.
"Gräv och förbättra." En klassisk svensk order som tusentals soldater fått under sina internationella insatser.
När man ska vara ute en längre period är det trevligt med lite extra stridsvärdesförhöjande saker, såsom små kylskåp att nödtorftigt kyla vattenflaskor (man blir trött på att dricka silverthé i längden…) eller konservburkar med Bullens pilsnerkorv som avbrott till frystorkade grönpåsar.
Patrull- och posttjänst
Ett märkligt fenomen när man vistas ute i fält är att tiden förefaller gå mycket fortare. Man hinner få mycket gjort, vistas mycket i byarna och bland folket (Samtidigt som dagarna fram till nästa leave flyger förbi!) och ett skyttekompanis arbetsuppgift är ju att vara ute i terrängen. Bravo Quebec hann med flertalet patruller, både till fots och i fordon, under dessa dygn. Grupperna turas om att bevaka/försvara höjden, vara ute på patrull och återhämta. Posttjänst är en absolut nödvändighet, och trots att det förvisso är ett gott tecken att inget händer kan det för den enskilde soldaten vara aningen skinntorrt…
Fotpatrull längs Balkhfloden.
En uppgift under dessa dygn var att rekognoscera terrängen för att avgöra om den var möjlig att framrycka i. Detta genomfördes genom att, just det, framrycka genom terrängen…
En grupp avdelades att ge sig ut och traska genom den något svårframkomliga vägsträckan medan andra gruppen rörde sig fordonsburet i närheten. Att marschera hemma i de svenska skogarna är en sak, att göra detsamma härnere kan vara mer problematiskt. Det är av yttersta vikt att hålla vätskebalansen och ta raster, annars kan kroppen lätt säga ifrån. Detta fick tyvärr en av soldaterna erfara då denne mådde dåligt efter en längre marschsträcka, på vägen tillbaka efter utfört uppdrag.
Bra sjukvårdsresurser
Sjukvårdsresurserna på plats, först gruppsjukvårdaren och därefter ett MMT (Mobile Medical Team, en vagn med mer avancerad sjukvårdsutrustning samt sjuksköterskor) omhändertog soldaten. Sjukvårdspersonalen på plats bedömde efter en tids behandling och övervakning att en Medevac, medicinsk evakuering, var nödvändig. Hjälp tillkallades från tyskarna som skickade två helikoptrar att evakuera soldaten. Detta var ett utmärkt tillfälle att testa vår förmåga att tillkalla samt landsätta helikoptrar, samt samarbeta med andra nationer inom ISAF.
En tysk helikopter lastar in den nödställde för transport uppåt i sjukvårdskedjan.
Soldaten vårdades ett antal dygn på fältsjukhuset på Marmal, tyskarnas camp, och är nu helt återställd och åter i tjänst.
Hon sade: "Thank you".
Efter blodröd sol
Det är tidig morgon, några timmar tidigare såg jag den blodröda solen långsamt gå upp i öster. Min grupp går till fots på patrullformering genom en av byarna. Skyddsplattorna i västen tynger och vapnet hänger vid sidan, som ett onödigt tungt halsband men ändå en försäkring om något skulle gå snett, en trygghet för mig, min grupp och de civila vi är där för att skydda. Min gruppchef går framför mig i formationen, han stannar då och då för att prata med män som står utmed vägen. Samtalsämnena verkar variera, alltifrån hur det går med skörden till rykten om att en ökänd kriminell i byn har blivit gripen tidigt imorse. Medan vi går utmed vad jag uppfattar som byns huvudgata springer små barn fram till oss och håller upp händerna. Några vinkar, några tigger ”Boll! Boll!”, men vi har inga bollar med oss och det är inte heller vårt jobb att förse barnen med bollar – vi är där för att de ska kunna gå i skolan och slippa vägbomber, överfall från kriminella och få sina liv begränsade av religiösa extremister. En liten flicka tittar fram bakom ett hörn, ler och säger ”Thank you”. Kanske har hon kunnat börja i skolan sedan vi kom till området. Kanske är det bara de enda ord hon kan på engelska. Det är ändå en bekräftelse på att vi behövs här.
Möta människor
Det är genom att patrullera i byarna och prata med befolkningen som vi får mycket information av vad som händer, samt ”ta pulsen” på området och känna av hur stämningen är dit vi kommer. ISAF-anställda tolkar följer med patrullerna och möjliggör våra möten med byborna. De underlättar också vid samverkan med afghansk polis och militär då de allmänna engelskkunskaperna inte alltid är de bästa hos lokalbefolkningen. Inne i Mazar-e-Sharif talar dock många, särskilt ungdomarna, hjälplig till god engelska.
En äldre man får en radio. Han hade aldrig ägt en radio i hela sitt liv...
På tisdagen blev vi avlösta och färdades in mot Camp Northern Lights. Det har förvisso sin speciella charm att sova under bar himmel, ligga och beskåda de tusentals, kanske miljoner stjärnorna, koka vatten på trangiakök och äta frystorkat samt borsta bort småkrypen från kroppen under postpassen – men omväxling förnöjer och det är trots allt ganska behagligt att sova i AC-temperade baracker i riktiga sängar med rena lakan, och inte minst kunna ringa hem till sina anhöriga som undrar varför man inte hört av sig!
Natten ligger tyst över Afghanistan. Jag sitter i ett postvärn och blickar ut över det mörka landskapet. Det är en lugn natt. Det är helt tyst, förutom syrsornas sång, enstaka fågelskrin och hundars skall. I fjärran, långt bort mot bergen, lyser en lägereld som då och då blossar upp, och jag gissar att någon häller bensin över brasan för att hålla den levande. Jag hör hur någon vid sovplatserna krafsar med sin utrustning.. Jag tittar på klockan och konstaterar att mitt pass snart är slut. Det är lätt att tiden går fort när tankarna maler på om livet därhemma, livet i insatsområdet och livet i stort, allt medan man bevakar den egenartat vackra omgivningen.
Text: Martin
Soldat vid Skyttekompaniet
Dela på Facebook
