Sheberghan 2010-06-05

… och vi börjar känna oss som hemma i Sheberghan. Maten är fantastisk, vi sover gott och har det relativt svalt och skönt inomhus. Soldäcket har inte undgått någon och används frekvent, även av undertecknad, som rekreation och för återhämtning av kraft. Gymmet är fräscht och för den som föredrar konditionsträning finns det löpband (även kallad 2 meters banan), cross-trainer, roddmaskin och en cykel.

Efter många liter med vatten och vätskeersättning har nu kroppen börjat vänja sig vid den värme som vi kliver ut i varje dag. I Sheberghan mäter vi varje dag temperaturer över 40 grader i skuggan. Undertecknad sitter i skrivande stund under ett kamouflagenät i vad vi kallar för bersån med en kopp kaffe. Temperaturen är 43 grader enligt kvicksilvertermometern som hänger på trädets skuggsida.

På fotpatrull längs en bostadsgata i Sheberghan. Foto: Fredric Hasselbom

Första veckan vi tillbringade här ägnade vi oss åt att lära känna närområdet och knyta kontakter med ledare och viktiga personer i provinsen. Icke att förglömma så har vi också skjutit in våra vapen på vår lokala skjutbana dagtid och besökt vårt skjutfält under en eftermiddags- och kvällsövning. En intressant händelse var att kontorschefen fick ett samtal från ett av befälen i lokala säkerhetsstyrkorna om att det brinner på skjutfältet vid flygplatsen. Vi ställde oss lite frågande till påståendet, för det finns verkligen bara sand, sand och åter sand där ute.

Vy genom en bildgförstärkare. Foto: Fredric Hasselbom

När vi fick hem en av gruppcheferna så frågade vi vad de hade för förehavande där ute, för frysa lär de inte göra. Vi kom snabbt fram till att det var röken från en rökgranat som hade observerats och rapporterats in.

Just knyta kontakter med ”lokala höjdare” började en vecka tidigare i överlämningen från gruppcheferna på FS18 till de i FS19, men nu var det dags för hela gruppen att stå på egna ben (eller rulla i egna bilar om man så önskar) och göra dessa besök.

Fotpatrullerna var, förutom väldigt varma, mycket trevliga där vi delade ut nya numret av ISAF News på dari och tittade in lite på marknadsgatorna. Leif, vår ställföreträdande kontorschef, letade efter ställen att köpa mjukglass på. Många hälsar och är glada av att se oss ute och framför allt barnen går gärna efter. En av gruppcheferna lärde sig att man inte skulle ha pennor och liknande synligt, för då flockas barnen runt en och ber om pennan.

Susanne tittar ut från fordonschefsplatsen på en RG32 "Galt". Foto: Fredric Hasselbom

Dagarna efter var det dags för patruller i närområdet i bil. Varje patrull som kom hem efter några timmar i bilarna bokstavligen flöt ur när dörrarna öppnades. Man kunde på vissa personer följa droppspåren på gruset från bilen till vår ”patron ur”-låda som man måste kontrollera sitt vapen i varje gång man kommer innanför POts väggar, för säkerhets skull så det inte ligger en patron i loppet.

Leif vid våffelbaket. Foto: Markus Andersson

Veckan avslutades med att sätta liv i en tradition, nämligen våffelbak. Varje fredag kommer det vara en enhet på kontoret som ansvarar för att våfflorna gräddas. Resultatet av första tillfället var lite växlande, men ett trasigt våffeljärn och lite uthälld smet senare blev det faktiskt ganska bra. Nu är det upp till nästa grupp att visa hur det egentligen ska se ut.

”This is VI, end of message, out”

Text: Markus Andersson